Eriks blogg

Eriks Åmell - journalist

Jättar med mycket gemensamt

Många har kallat Högakustenbron för Ådalens Golden Gate. Det är inte fel då det finns många likheter mellan jättebroarna. Jag har haft möjligheten att få jämföra de två inom loppet av 17 timmar.

Golden Gate Bridge är kanske världen mest berömda och omskrivna bro. Den har varit med i massor av långfilmer och TV-serier, bland annat James Bond-filmen ”Levande måltavla”. Brons fritt hängande spann har en spännvidd på 1 280 meter. Högakustenbron är med sina 1210 meters spann dock inte långt efter.

Båda broarna ”fyller också jämnt” under samma år, då San Franciscos stolthet invigdes 1937 och Högakustenbron precis 60 år senare.

Golden Gate Bridge var fram till 1964 bron med världens längsta hängbrospann, men har nu puttats ned till runt 10:e plats på den listan. Högakustenbron finns med strax nedanför.

Färgmässigt skiljer sig de båda broarna åt. Golden Gate Bridge är karakteristisk för sin rödbruna/orangea färg, målad för att skydda stålkonstruktionen och göra bron synlig i havsdimman som ofta rullar in. Högakustenbron är som bekant betonggrå, och här måste medges att jag etetiskt föredrar den förra.

Vid ett besök i San Francisco 2014 var det förstås ett måste att ta sig över den berömda bro, till fots, med cykel och i buss.

I flyget från staden hann jag få se sista skymt av Golden Gate Bridge. 17 timmar senare i tåget på väg mot Kramfors såg jag Högakustenbron.

Bara det en grej!

Fotbollslandslaget på väg mot en ny topp?

Ännu en underbar kväll med svenska herrlandslaget i fotboll!

Sveriges 2-1-seger mot Frankrike tillhör redan de klassiska matcherna i svensk fotbollshistoria. Inte minst genom det sätt på vilket matchen avgjordes. Ola Toivonens skott från halva planen i öppet mål.

Knappast något inom sport/kultur/underhållning går upp mot upplevelsen av en viktig fotbollsmatch där ”mitt” lag vinner. Fotbollslandslaget har levererat många minnesvärda upplevelser.

Mitt första riktigt starka minne är den för VM-deltagande helt avgörande omspelsmatchen 1973 mellan Sverige och Österrike i tyska Gelsenkirchen. Novembermatchen på en snötäckt fotbollsplan där Roland Sandbergs snabbhet och Bosse Larssons straffkyla ledde till två mål och svensk 2-1-seger.

Tror aldrig jag varit så nervös som den gången.

Sedan följde ett härligt fotbolls-VM i Västtyskland 1974 där Sverige t.o.m hotade hemmanationen på dess marsch mot VM-titeln. Ralf Edströms och Ronnie Hellströms namn var de som lyste starkast.

Herrfotbollen gick sedan in i en mindre framgångsrik period som avbröts 1994 med det legendariska VM:et i USA. Bronsmedaljen som då erövrades kändes lika osannolik som underbar.

USA-succén har, naturligt nog, inte kunnat matchas av sentida landslag. Flera magiska ögonblick har det dock onekligen blivit genom åren. Anders Svenssons frispark mot Argentina som gav en kvartsfinalplats i VM 2002 är ett sådant. Ett annat är Zlatans klackmål mot Italien som bäddade för svenskt avancemang till kvartsfinal i EM 2004.

Landslagets upphämtning av Tysklands 4-0-ledning till 4-4 i VM-kvalet på bortaplan i Berlin 2012 är det tredje minnet som dyker upp.

Alla dessa matcher gav en härlig euforisk känsla som faktiskt fortfarande bubblar upp när jag tänker tillbaka på dem, särskilt när jag ser något gammalt filmklipp.

Det är viktigt att här absolut inte glömma bort damlandslaget som under senare år erövrat flera mästarskapsmedaljer. Inte minst bjöd damerna i fjol på stor dramatik när silvermedaljen erövrades vid OS i Rio. Damfotbollen har utvecklats fantastiskt jämfört med dess tidigaste år.

Men ska det nu åter vara dags för även herrarnas landslag att kvala in till ett VM-slutspel och kanske t.o.m konkurera om en framstående placering? Efter insatsen mot Frankrike kan man i alla fall hoppas  att det är så. Historiskt har Sverige sedan 1958 (silver) lyckats riktigt bra med 16-20 års mellanrum, 1974 (inofficiell femteplats) och 1994 (brons). Vid nästa års VM har det gått 24 år sedan USA-bronset och det är alltså hög tid att det åter händer något stort.

Frågan som många ställer sig är då förstås hur detta ska vara möjligt utan Zlatan Ibrahimovic på planen. Spelaren som landslaget under drygt 10 års tid nästan helt förlitat sig på skulle frälsa Sverige i viktiga matcher.

Jag tror faktiskt att Sverige kan ha större chanser utan Zlatan, hur briljant han än är. De blågula har traditionellt alltid varit som bäst när laget agerat som ett samtrimmat kollektiv utan någon megastjärna som frontfigur. Gärna i rollen som underdog mot på papperet överlägsna motståndare.

I detta sammanhang minns jag gärna också en spännande match på Kramfors IP någon gång i mitten på 70-talet. Med regnet hängande i luften och en tilltagande skymning (inget elljus på den tiden) kämpade Ångermanlands landskapslag då mot Medelpads med bl.a storstjärnan och Kramforssonen Anders Grönhagen i laguppställningen. Medelpad var givetvis favoriter med lag som GIF Sundsvall och IFK Sundsvall att plocka spelare från. Men Ångermanlänningarna, med bl.a andra Anders Nordlander i laget, lyckades kämpa sig fram till en förlängning och kanske blev det t.o.m straffar (minns inte, det är över 40 år sedan) innan man faktiskt kunde vinna matchen.

Det finns inget bättre än när en underdog tar hem spelet!

Sämst i Ångermanland – genom tiderna!

Är man inte bäst på något kan man alltid vara sämst. Statistik visar nu svart på vitt att jag är Ångermanlands sämste hinderlöpare genom tiderna. Vid mitt enda försök på 3 000 meter hinder noterades jag för tiden 12.44,6. Det ger en 54:e plats – och en oomtvistligt bottenplacering – bland alla ångermanländska män som någonsin testat grenen.

Johan Norberg i Östersund har arbetat med att ta fram sifforna om de ångermanländska hinderlöparna. Han är en av de hängivna friidrottsentusiaster som lägger ned mycket tid och energi för att skapa så komplett och korrekt statistik som möjligt för att spegla den svenska friidrottshistorien.

Det är inget lätt jobb. Vid tävlingar i gamla tider var det inte alltid så viktigt att notera alla uppgifter om förnamn, födelsedatum och annat som behövs för att man senare verkligen ska kunna vara säker på att det var en viss person som svarade för ett visst resultat. Att t.ex få årsbästalistor från 40- eller 50-talet för Ångermanland kompletta kräver ett icke oansenligt detektivarbete. Men när listorna är färdiga är det härlig läsning för en friidrottsnörd som mig. Bara det att se Kramforsfriidrottare representerade i nästan varje gren är fantastiskt.

Men åter till resultatet 12.44,6. En bit i från världsrekordet på 7.53,63 som innehas av Saif Saaeed Shaheen, Qatar, tidigare Kenya.

Mitt ”rekord” sattes vid den så kallade Triangeln, en lagtävling mellan olika landskap, i Östersund 1982. Jag hade kastats in som reserv då den ordinarie hinderlöparen Janne Mellander var skadad. Jag hade förstås inga förväntningar på topplaceringar och det uppnådde jag inte heller då jag varvades två gånger. Inför sista varvet tyckte jag att det var läge att bjuda publiken på lite extra show. 150 meter från mål dök jag därför ner i vattengraven och tog några simtag innan jag kravlade mig upp och sprang i mål.

Detta måste givetvis tas i beaktning när man värderar min sluttid. Hade jag passerat vattengraven på sedvanligt sätt hade jag säkert kommit i mål 15 sekunder tidigare. Ja, kanske mitt lopp rentutav gått 30 sekunder snabbare.  Faktum är att jag nog förmodligen sprungit….

Erik Åmell

Fotnot: I Sverige blev Mustafa Mohamed snabbast på 3 000 meter hinder med 8.05,75 då han 2007 slog Anders Gärderuds gamla världsrekord på 8.08,02. Distriktsrekordet i Ångermanland lyder på respektingivande 8.39,8, satt av Lage Tedenby 1961. Vingalöparen blev med den tiden svensk rekordhållare och var det året nionde man i världen. Janne Mellander, Brännan, gjorde som bäst 9.05,59 och Johan Norberg 9.58,49, en tid som är klubbrekord för Kramfors-Alliansen. Detta är också tider som förtjänar stor respekt. Testa själv och spring 3 000 meter utan hinder!

 

 

 

Ny serie om utsiktsplatser

Ofta när man ska göra en utflykt så blir det till en utsiktsplats. Varför? Kanske för att det brukar vara platser från vilka man kan se väldigt mycket. Det är ju inte sällan högt belägna platser. En annan orsak kan vara att chanserna att få vara ensam är större på avskilda, lite svåråtkomliga ställen. Zooka startar nu en serie med korta filmer från utsiktsplatser i Kramfors kommun. Vissa är lättillgängliga, som Väjaberget dit man kan åka bil och är först ut i serien, andra kräver mer ansträngning för att nå fram till. Filmerna kommer att publiceras med ojämna mellanrum. Förhoppningsvis kan det för några bli nya tips om utflyktsmål. Gå till Zookas nyhetssida för att se filmen om Väjaberget.

Ljusexplosion på fredagsmorgonen

Jag tittade bort mot Babelsberg vid sjutiden på fredagsmorgonen mot en soluppgång som lovade mycket. När jag dryga halvtimmen senare var på väg mot jobbet på Ådalsskolan var det inte längre något tvivel – det hade vänt. Visst, det är den 20 december som ljuset får övertag på mörkret och man kan börja hoppas på vår och sommar. Fast det tar tid innan det är bortom allt tvivel att ljuset har segrat. Men på fredagsmorgonen var det helt plötsligt inget tvivel längre. Himlen hade från en dag till en annan blivit mycket ljusare. Det kändes direkt i kroppen under min promenad efter gågatan.

Där mötte jag dessutom en leende kille som spelande luftgitarr. Då visste jag helt bestämt att vi är på rätt väg.

Soluppgång över Babelsberg.

Apropå Whööö

Whööö!

Vilket härligt ord! Nostalgiskt färgade minnen från 1970-talet dyker upp. Unga killar i Kramfors som skryter och överdriver för att imponera på sina kompisar och som möts av det för tiden lika självklara som uttömmande svaret:

Whööö!

Vad betydde då detta Whööö som jag minns från uppväxttiden i Kramfors? Jo, ungefär något i stil med att ”du ljuger, så där kan det inte vara, lägg av”. En hel mening gick alltså att paketera på detta eleganta sätt.

Ordet  kunde ges som svar på om en kille t.ex berättade, sant eller falskt, att hans familj skulle åka på en jorden runt-resa. Whöööaren ville då punktera glädjen den andre upplevde genom att berätta något nytt och sensationellt. Lite av ett janteord alltså.

Så vitt jag minns var det bara killar, aldrig tjejer, som Whöööade.

Det skulle vara intressant att få veta något om ordets utbredning. Var det bara i Kramfors stadskärna som det Whöööades, eller förekom det t.o.m utanför kommungränsen?

När försvann Whööö? Jag tror inte att jag kommer ihåg det från 80-talet och framåt. Kanske finns det fortfarande kvar, bara det att jag inte längre umgås i generation-W.

En sak måste slås fast. Whööö är/var mycket praktiskt. Precis som ett annat, men mycket mer känt, norrländskt ord: inandnings ”Jo” vilken som bekant betyder ”Ja”. Båda orden går snabbt att uttala och kräver lite energi.

Jag är osäker på stavningen, men det är viktigt med flera ö:n, då man ska dra ut på ordets andra del. Det ska också vara kraftigare betoning på slutet.

Det skulle vara roligt om ordet fick en renässans och kanske t.o.m togs med bland Språkrådets nyord, precis som jag föreslagit med ”Brunlej”. Får jag höra argument som att det är ett läte, inte längre används eller är helt okänt finns det bara ett sätt att reagera på:

Whööö!

 

 

Monsterklipporna som hägrar

Vissa saker gör man bara inte. Som att köra bil efter E4:an och passera förbi Skuleberget. Passera är ett alldeles för oengagerat och passivt ord. Som att Skuleberget skulle kunna passeras oförmärkt. För trots att hundratals gånger sett bergsväggen torna upp sig går det aldrig låta bli att fascineras av den enorma klippan.

Ofta förknippas berget med ljumma, eller småkyliga, sommarkvällar, visfestival och spaning mot bergsklättrare på väg mot toppen. Inte mycket matchar den inramningen.

I söndagsförmiddagens strålande solsken visade sig klippan i sin finaste vinterskrud. Inpackad med snö var det en enorm gräddbakelse som plötsligt dök upp. Det fanns inget annat val än att stanna bilen och ta ett fotografi. Tyvärr ligger parkeringsfickan några hundra meter från den vy där berget är som mest imponerande. Bilden ger ändå en hyfsad uppfattning av upplevelsen av den närmare 300 meter höga klippväggen.

För ett par år sedan tog jag bilden av klippväggen El Capitan, vid ett besök i Yosemite nationalpark i Kalifornien. Klippan är 910 meter hög, alltså tre gånger högre än Skuleberget. Det var oerhört mäktigt. Också där gick det att se klättrare på väg mot toppen.

Att stå inför monsterväggar som Skuleberget och El Capitan ger en hisnande och rätt härlig känsla. Men tänk då på hur det skulle vara att få se Verona RupesMiranda, en av Uranus månar. Med en höjd på cirka 19,3 kilometer är Verona Rupes solsystemets högsta klippa. Förmodligen lär det dock dröja innan de första turistbilderna därifrån läggs ut.

Skuleberget.

El Capitan.

Vad är en brunlej?

Häromdagen presenterades Språkrådets lista över nya ord som använts mer eller mindre flitigt i Sverige under 2016. ”Filterbubbla”,  ”Trumpifiering” och ”Skamma” var några exempel ur det 40-tal nya ord som skulle gjort sig förtjänta av denna speciella upphöjelse. Efter att ha läst igenom listan misstänker jag att de flesta av dessa nytillskott till det svenska språket blir rätt kortvariga företeelser. Flera känns konstiga, tillgjorda och har åtminstone helt förbigått mig.

Damma i stället av gamla fina ord och uttryck som ”Ty” , ”Enär” och ”I sanning” som tyvärr mer eller mindre har försvunnit från svenskan. Jag ska dock slå ett slag för ett helt nytt ord, som Språkrådet inte hade med i sin lista – ”Brunlej”.

Det är ett omistligt ord för händelsen när två eller flera kristallkronor kommer i svängning och kolliderar. Man kan då säja att kristallkronorna ”Brunlejar”.

Jag har aldrig varit med om en brunlej, men om jag skulle vara på plats vid en sådan så vill jag gärna ha ett ord för händelsen.

Om ett knappt år får vi se om ordet platsar i Språkrådets nya lista. Om det blir så lovar jag att hitta på ett ord för när en morot självantänder.

Kan Norrland stå på egna ben?

Skulle verkligen Norrland kunna fungera som ett självständigt land? Frågan lyfts nu i Aftonbladet, men har även på andra håll börjat att debatteras. Utgångspunkten är förstås åsikten att Norrland behandlas orättvist inom Konungariket Sverige, att den norra delen av landet inte får ta del av den service och infrastruktur som är motiverad i förhållande till vad regionen bidrar med till bruttonationalprodukten.

Säkert skulle Norrland kunna överleva på egen hand. Det finns länder med färre invånare än den dryga miljon som befolkar området norr om Dalälven. Naturtillgångar som skog, värdefulla mineraler och vattenkraft är viktiga tillgångar som ger exportinkomster. Goda möjligheter till högre utbildning finns inom Norrlands gränser. Den redan viktiga turistindustrin kan utvecklas ytterligare. Effekterna av en pågående global klimatförändring lär säkert öka intresset för att besöka platser med möjligheter att utöva vintersport.

Men vill verkligen Norrland skiljas från den övriga delen av landet? Det är snarare den frågan som bör besvaras. Sverige är nog ett av de länder där skillnaderna mellan landsändarna är som minst. Sverige har inget Katalonien som Spanien eller Skottland som Storbritannien. Däremot finns spänningar mellan landsbygd/förorter och de mer välmående storstäderna, men det är inget renodlat norrlandsproblem.

Om Norrland nu skulle bryta sig loss, är det då Dalälven som är den naturliga gränsen? Kanske skulle människorna i Västerbotten och Norrbotten, med närheten till gruvnäringen, vara mer motiverade att klyva landet än Gävleborna som kliver på tåget för en 1,5 timmes resa till Stockholms Central.

Förmodligen tycker de flesta svenskar mellan Smygehuk och Treriksröset att Sverige bör bestå som det är i dag. Möjligen är det helt andra faktorer som kommer att avgöra hur Sveriges karta ska se ut i framtiden. Svenske kungen Karl X chansade 1658 vilt på att isen över bl.a Stora Bält skulle hålla och kunde därmed genomföra ett överraskningsanfall mot arvfienden Danmark med följd att Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillföll Sverige. Sverige har varit förskonat från krig i över 200 år, men i den oroliga omvärld vi lever i kan vi inte vara säkra på att inte dras in i eventuellt framtida konflikter. Kanske blir det åter genom krig som den Svenska kartan ritas om, något som garanterat strider mot vad alla svenskar önskar.

Märkliga sammanträffanden

En dag körde jag bil i Kramfors. På Kungsgatan slog jag på radion när jag passerade Apoteket. Just då jag råkade fästa blicken på Apoteksskylten nämnde en nyhetsuppläsare ordet ”Apotek”.  I exakt samma sekund. Märkligt sammanträffande, men sådant kan ju hända ibland kanske man tycker. Det är bara det att det händer väldigt ofta. Det finns t.o.m ett namn på detta: Synkrona händelser. Jag har funderat över detta fenomen de senaste åren. Är det bara tillfälligheter eller finns det någon slags universell väv som spänner över tid och rum och skapar kopplingar som vi människor ännu inte förstår.

Apoteksexemplet i Kramfors hittade jag på. Men när jag tänker efter så erinrar jag mig att det hände en dag för några år sedan i Hälledal, när jag stod med bilen på en parkering, lyssnade på P 1 och såg på en skylt för ombud för apoteket.

Fenomenet inträffar nästan varje dag, i varje fall säkert flera gånger under en vecka. Ibland finns det givetvis en naturlig förklaring. Om jag surfar på en nyhetssida och TV samtidigt sänder Rapport är det inte konstigt om mitt öga fastnar på ett citat från president Obama samtidigt som han säger det på TV.

Men sammanträffandena sker ofta vid mycket mer osannolika tillfällen. När ovanliga ord sägs på radion samtidigt som jag av en tillfällighet läser ordet i en broschyr. I samma sekund. Inte inom tio sekunder.

Om det hänt en gång om året eller en gång i månaden hade jag inte reagerat, men det sker betydligt oftare än så.

Är det fler än jag som upplever detta?

Går det att klarlägga fenomenets natur och kanske t.o.m hitta sätt att dra nytta av det?

Ligger fenomenet inom parapsykologins område eller var ska det placeras?

Det är i varje fall svårt att sluta fundera över dessa speciella händelser.

 

 

 

« Äldre inlägg

© 2018 Eriks blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑