Författare: Erik Åmell (Sida 2 av 2)

Apropå Whööö

19 januari, 2017 / Erik Åmell

Whööö!

Vilket härligt ord! Nostalgiskt färgade minnen från 1970-talet dyker upp. Unga killar i Kramfors som skryter och överdriver för att imponera på sina kompisar och som möts av det för tiden lika självklara som uttömmande svaret:

Whööö!

Vad betydde då detta Whööö som jag minns från uppväxttiden i Kramfors? Jo, ungefär något i stil med att ”du ljuger, så där kan det inte vara, lägg av”. En hel mening gick alltså att paketera på detta eleganta sätt.

Ordet kunde ges som svar på om en kille t.ex berättade, sant eller falskt, att hans familj skulle åka på en jorden runt-resa. Whöööaren ville då punktera glädjen den andre upplevde genom att berätta något nytt och sensationellt. Lite av ett janteord alltså.

Så vitt jag minns var det bara killar, aldrig tjejer, som Whöööade.

Det skulle vara intressant att få veta något om ordets utbredning. Var det bara i Kramfors stadskärna som det Whöööades, eller förekom det t.o.m utanför kommungränsen?

När försvann Whööö? Jag tror inte att jag kommer ihåg det från 80-talet och framåt. Kanske finns det fortfarande kvar, bara det att jag inte längre umgås i generation-W.

En sak måste slås fast. Whööö är/var mycket praktiskt. Precis som ett annat, men mycket mer känt, norrländskt ord: inandnings ”Jo” vilken som bekant betyder ”Ja”. Båda orden går snabbt att uttala och kräver lite energi.

Jag är osäker på stavningen, men det är viktigt med flera ö:n, då man ska dra ut på ordets andra del. Det ska också vara kraftigare betoning på slutet.

Det skulle vara roligt om ordet fick en renässans och kanske t.o.m togs med bland Språkrådets nyord, precis som jag föreslagit med ”Brunlej”. Får jag höra argument som att det är ett läte, inte längre används eller är helt okänt finns det bara ett sätt att reagera på:

Whööö!

Monsterklipporna som hägrar

15 januari, 2017 / Erik Åmell

Vissa saker gör man bara inte. Som att köra bil efter E4:an och passera förbi Skuleberget. Passera är ett alldeles för oengagerat och passivt ord. Som att Skuleberget skulle kunna passeras oförmärkt. För trots att hundratals gånger sett bergsväggen torna upp sig går det aldrig låta bli att fascineras av den enorma klippan.

Ofta förknippas berget med ljumma, eller småkyliga, sommarkvällar, visfestival och spaning mot bergsklättrare på väg mot toppen. Inte mycket matchar den inramningen.

I söndagsförmiddagens strålande solsken visade sig klippan i sin finaste vinterskrud. Inpackad med snö var det en enorm gräddbakelse som plötsligt dök upp. Det fanns inget annat val än att stanna bilen och ta ett fotografi. Tyvärr ligger parkeringsfickan några hundra meter från den vy där berget är som mest imponerande. Bilden ger ändå en hyfsad uppfattning av upplevelsen av den närmare 300 meter höga klippväggen.

För ett par år sedan tog jag bilden av klippväggen El Capitan, vid ett besök i Yosemite nationalpark i Kalifornien. Klippan är 910 meter hög, alltså tre gånger högre än Skuleberget. Det var oerhört mäktigt. Också där gick det att se klättrare på väg mot toppen.

Att stå inför monsterväggar som Skuleberget och El Capitan ger en hisnande och rätt härlig känsla. Men tänk då på hur det skulle vara att få se Verona Rupes på Miranda, en av Uranus månar. Med en höjd på cirka 19,3 kilometer är Verona Rupes solsystemets högsta klippa. Förmodligen lär det dock dröja innan de första turistbilderna därifrån läggs ut.

Skuleberget.

El Capitan.

Vad är en brunlej?

2 januari, 2017 / Erik Åmell

Häromdagen presenterades Språkrådets lista över nya ord som använts mer eller mindre flitigt i Sverige under 2016. ”Filterbubbla”, ”Trumpifiering” och ”Skamma” var några exempel ur det 40-tal nya ord som skulle gjort sig förtjänta av denna speciella upphöjelse. Efter att ha läst igenom listan misstänker jag att de flesta av dessa nytillskott till det svenska språket blir rätt kortvariga företeelser. Flera känns konstiga, tillgjorda och har åtminstone helt förbigått mig.

Damma i stället av gamla fina ord och uttryck som ”Ty” , ”Enär” och ”I sanning” som tyvärr mer eller mindre har försvunnit från svenskan. Jag ska dock slå ett slag för ett helt nytt ord, som Språkrådet inte hade med i sin lista – ”Brunlej”.

Det är ett omistligt ord för händelsen när två eller flera kristallkronor kommer i svängning och kolliderar. Man kan då säja att kristallkronorna ”Brunlejar”.

Jag har aldrig varit med om en brunlej, men om jag skulle vara på plats vid en sådan så vill jag gärna ha ett ord för händelsen.

Om ett knappt år får vi se om ordet platsar i Språkrådets nya lista. Om det blir så lovar jag att hitta på ett ord för när en morot självantänder.

Kan Norrland stå på egna ben?

30 december, 2016 / Erik Åmell

Skulle verkligen Norrland kunna fungera som ett självständigt land? Frågan lyfts nu i Aftonbladet, men har även på andra håll börjat att debatteras. Utgångspunkten är förstås åsikten att Norrland behandlas orättvist inom Konungariket Sverige, att den norra delen av landet inte får ta del av den service och infrastruktur som är motiverad i förhållande till vad regionen bidrar med till bruttonationalprodukten.

Säkert skulle Norrland kunna överleva på egen hand. Det finns länder med färre invånare än den dryga miljon som befolkar området norr om Dalälven. Naturtillgångar som skog, värdefulla mineraler och vattenkraft är viktiga tillgångar som ger exportinkomster. Goda möjligheter till högre utbildning finns inom Norrlands gränser. Den redan viktiga turistindustrin kan utvecklas ytterligare. Effekterna av en pågående global klimatförändring lär säkert öka intresset för att besöka platser med möjligheter att utöva vintersport.

Men vill verkligen Norrland skiljas från den övriga delen av landet? Det är snarare den frågan som bör besvaras. Sverige är nog ett av de länder där skillnaderna mellan landsändarna är som minst. Sverige har inget Katalonien som Spanien eller Skottland som Storbritannien. Däremot finns spänningar mellan landsbygd/förorter och de mer välmående storstäderna, men det är inget renodlat norrlandsproblem.

Om Norrland nu skulle bryta sig loss, är det då Dalälven som är den naturliga gränsen? Kanske skulle människorna i Västerbotten och Norrbotten, med närheten till gruvnäringen, vara mer motiverade att klyva landet än Gävleborna som kliver på tåget för en 1,5 timmes resa till Stockholms Central.

Förmodligen tycker de flesta svenskar mellan Smygehuk och Treriksröset att Sverige bör bestå som det är i dag. Möjligen är det helt andra faktorer som kommer att avgöra hur Sveriges karta ska se ut i framtiden. Svenske kungen Karl X chansade 1658 vilt på att isen över bl.a Stora Bält skulle hålla och kunde därmed genomföra ett överraskningsanfall mot arvfienden Danmark med följd att Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillföll Sverige. Sverige har varit förskonat från krig i över 200 år, men i den oroliga omvärld vi lever i kan vi inte vara säkra på att inte dras in i eventuellt framtida konflikter. Kanske blir det åter genom krig som den Svenska kartan ritas om, något som garanterat strider mot vad alla svenskar önskar.

Märkliga sammanträffanden

17 december, 2016 / Erik Åmell

En dag körde jag bil i Kramfors. På Kungsgatan slog jag på radion när jag passerade Apoteket. Just då jag råkade fästa blicken på Apoteksskylten nämnde en nyhetsuppläsare ordet ”Apotek”. I exakt samma sekund. Märkligt sammanträffande, men sådant kan ju hända ibland kanske man tycker. Det är bara det att det händer väldigt ofta. Det finns t.o.m ett namn på detta: Synkrona händelser. Jag har funderat över detta fenomen de senaste åren. Är det bara tillfälligheter eller finns det någon slags universell väv som spänner över tid och rum och skapar kopplingar som vi människor ännu inte förstår.

Apoteksexemplet i Kramfors hittade jag på. Men när jag tänker efter så erinrar jag mig att det hände en dag för några år sedan i Hälledal, när jag stod med bilen på en parkering, lyssnade på P 1 och såg på en skylt för ombud för apoteket.

Fenomenet inträffar nästan varje dag, i varje fall säkert flera gånger under en vecka. Ibland finns det givetvis en naturlig förklaring. Om jag surfar på en nyhetssida och TV samtidigt sänder Rapport är det inte konstigt om mitt öga fastnar på ett citat från president Obama samtidigt som han säger det på TV.

Men sammanträffandena sker ofta vid mycket mer osannolika tillfällen. När ovanliga ord sägs på radion samtidigt som jag av en tillfällighet läser ordet i en broschyr. I samma sekund. Inte inom tio sekunder.

Om det hänt en gång om året eller en gång i månaden hade jag inte reagerat, men det sker betydligt oftare än så.

Är det fler än jag som upplever detta?

Går det att klarlägga fenomenets natur och kanske t.o.m hitta sätt att dra nytta av det?

Ligger fenomenet inom parapsykologins område eller var ska det placeras?

Det är i varje fall svårt att sluta fundera över dessa speciella händelser.

Jag har bloggat sedan 1990

8 december, 2016 / Erik Åmell

Inför mitt första blogginlägg funderade jag över vad jag skulle skriva om. Men så kom jag att tänka på en sak, jag har faktiskt bloggat nästan dagligen i snart 27 år! Sedan den 1 januari 1990 närmare bestämt. Då började jag att skriva dagbok, något som man väl på sätt och vis kan kalla för en blogg. Skillnaden är bara att ingen, förhoppningsvis, läser vad som står i dagboken medan man ju vill få största möjliga spridning på bloggen.

Jag anser alltså att jag har ägnat mig åt en sorts bloggande långt innan ordet ens var påtänkt.

De första åren hade jag inte ens dator utan dagboksanteckningarna plitades ned i anteckningsböcker med svarta vaxpärmar. Den första noteringen handlar om hur jag stiger upp på morgonen på ett hotell i Sundsvall på nyårsdagen. Inte helt pigg.

Sedan har det blivit en textmassa på uppskattningsvis runt 10 miljoner tecken som beskriver mitt liv från att vara 28-åring till nu snart 55. Inte alla dagar har skrivandet pågått, men de allra flesta.

Att skriva dagbok är roligt, värdefullt och har för mig blivit något av ett gift. Nu ska vi se om jag också ska bli beroende av bloggandet.