Vissa saker gör man bara inte. Som att köra bil efter E4:an och passera förbi Skuleberget. Passera är ett alldeles för oengagerat och passivt ord. Som att Skuleberget skulle kunna passeras oförmärkt. För trots att hundratals gånger sett bergsväggen torna upp sig går det aldrig låta bli att fascineras av den enorma klippan.

Ofta förknippas berget med ljumma, eller småkyliga, sommarkvällar, visfestival och spaning mot bergsklättrare på väg mot toppen. Inte mycket matchar den inramningen.

I söndagsförmiddagens strålande solsken visade sig klippan i sin finaste vinterskrud. Inpackad med snö var det en enorm gräddbakelse som plötsligt dök upp. Det fanns inget annat val än att stanna bilen och ta ett fotografi. Tyvärr ligger parkeringsfickan några hundra meter från den vy där berget är som mest imponerande. Bilden ger ändå en hyfsad uppfattning av upplevelsen av den närmare 300 meter höga klippväggen.

För ett par år sedan tog jag bilden av klippväggen El Capitan, vid ett besök i Yosemite nationalpark i Kalifornien. Klippan är 910 meter hög, alltså tre gånger högre än Skuleberget. Det var oerhört mäktigt. Också där gick det att se klättrare på väg mot toppen.

Att stå inför monsterväggar som Skuleberget och El Capitan ger en hisnande och rätt härlig känsla. Men tänk då på hur det skulle vara att få se Verona RupesMiranda, en av Uranus månar. Med en höjd på cirka 19,3 kilometer är Verona Rupes solsystemets högsta klippa. Förmodligen lär det dock dröja innan de första turistbilderna därifrån läggs ut.

Skuleberget.

El Capitan.