NYLAND
För hundra år sedan var hunger en del av vardagen för många svenskar. Runt om i landet gick folk ut för att leta efter mat och protestera mot regeringens livsmedelspolitik. Så även i Ådalen.
Den 26 april 1917 vandrade 5 000 personer från Kramfors till Hamnplan i Nyland där ett stort protestmöte hölls.
Detta var Hungermarschen.
Sverige 1917 och Sverige 2017 är som två helt skilda världar. För hundra år sedan fanns inte allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Livsmedelsbrist och sänkta reallöner gjorde livet svårt för de som inte hade turen att tillhöra den lilla skaran av välbeställda medborgare.
När till detta lades påfrestningarna efter den gångna vintern, kalla våren, världskriget på kontinenten och matransoneringen så tröt tålamodet hos den arbetande befolkningen.
Inspirerade av revolutionen i Ryssland kände många att något liknande var möjligt i Sverige, att de besuttna kunde knuffas ned från sina piedestaler. I motsvarande grad spreds bland makthavarna på den politiska högerkanten rädslan för en samhällsomvälvning.
I Ådalen utspelades dramatiken under några intensiva dagar i slutet av april, med en första hungerdemonstration i Härnösand lördagen den 21:a. Svältande människor samlades till möten för att göra sina röster hörda. Man uppsökte handlare och bönder i jakt på potatis och annan föda. Ibland användes handgripliga metoder. Många menade att mat gömdes undan i förråd för att säljas svart utanför ransoneringssystemet till de som hade pengar att betala för detta.
Kulmen i händelseförloppet var Hungermarschen som inträffade torsdagen den 26 april.
Arbetet lades den dagen ned på industrierna i Kramforsområdet, förutom på Svanö. På något sätt sattes folk i rörelse mot Nyland, där det sades att det skulle finnas handlare som sålde mat svart till tyska båtar. Dessutom fanns i Torsåker en mejeriförening och Holms säteri, två aktörer inom jordbrukssektorn som det kanske skulle gå att förhandla med för att komma över livsmedel.
Efter tre timmars vandring nådde folkmassan, med en liten orkester och fanor i täten, vid tvåtiden fram till Hamnplan i Nyland.
Från fackföreningshåll oroades man över att hetsporrar i demonstrationen skulle få det hela att gå över styr. Albert Viksten, redaktör på Nya Norrland i Sollefteå, kontaktades och reste med tåg till Nyland för att försöka lugna ned de heta känslorna.
På samma tåg befann sig av en slump Fritz Ståhl, känd som revolutionär och ledande vid oroligheterna på Sandö 1907 då en förläggning med strejkbrytare stormades.
Genom Viksten fick Ståhl veta vad som höll på att hända i Nyland och bestämde sig då för att kliva av tåget trots att han egentligen var på väg till Härnösand.
Viksten och Ståhl var de tongivande personerna under det stora mötet. Båda höll tal från balkongen till handlare Westins butik, den upphöjda plats som spontant hade utnämnts till talartribun.
Viksten försökte lugna massan, framhöll att bönderna inte skulle dömas för hårt för matbristen utan att det snarare var hos arbetsgivarna, de låga lönerna samt i regeringens misslyckade livsmedelspolitik som felet låg.
Albert Viksten stoppade också den plundringen av Westins affär som inleddes när han talade. Han framhöll skarpt att plundring inte var en väg att gå för att få mat.
Fritz Ståhl försvarade i och för sig inte heller stölder, men blev mer känd för sina uppseendeväckande uppmaningar under mötet. Ståhl frågade om mötesdeltagarna var beredda att storma fängelset i Härnösand och befria Anton Nilson, den så kallade Amaltheamannen. Uppmaningen omsattes inte i praktisk handling, men ett fritagningsförsök skedde faktiskt den 1 maj. Ståhl ville även störta kungen och ha revolution som i Ryssland.
Anton Nilson hade 1908 i Malmö varit med om att spränga fartyget Amalthea där brittiska strejkbrytare inkvarterades. En person omkom vid det tillfället. Han var en av de sista i Sverige som dömdes till döden. Han frisläpptes för övrigt i oktober 1917, säkert till stor del för att minska spänningen under den oroliga tiden i landet.
En uppmärksammad händelse var när flottningsarbetarna i Sandslån, som sett demonstrationen, vandrade över isen på Ångermanälven till Hamnplan. De ville ha hjälp i sina löneförhandlingar. Viksten frågade om mötets åsikt och fick klartecken att ställa upp.
Detta ledde till det omtalade mötet med flottningschefen Nils V Sandström utanför flottningsföreningens kontorsbyggnad. Viksten läste upp flottningsarbetarnas krav för Sundström som först vägrat förhandla men pressades hårt av massorna och fick vika sig. Bland annat tvingades Sundström upp och ställa sig på en mur inför alla samlade.
Även grosshandlaren FJ Olsson fick känna att han levde. Han satt inne på sitt kontor, inte långt från balkongen på Hamnplan där Viksten och Ståhl höll sina tal. Människomassan krävde att Olsson skulle komma ut och han anklagades för att bedriva svarta livsmedelsaffärer.
Olsson förnekade detta men tvingades ändå lova att sluta med sådana affärer. Vid ett tillfälle avbröts hans försvarstal med att en person tog tag i grosshandlarens öra och skakade om honom.
Till slut var mötet över. Folk begav sig hemåt. De flesta till fots, men några åkte tåg. Demonstranterna växlade själva för hand på ett stort antal godsvagnar för att fler skulle ha möjlighet att åka.
I ytterligare några dagar förekom hungerdemonstrationer, möten och människor som letade mat hos handlare och bönder. Militär trupp anlände också till Kramfors. Men situationen blev efter hand lugnare och första maj-demonstrationerna kunde hållas utan oväntade händelser.
I orons och konflikternas tid kom också demokratins genombrott. Under hösten 1917 bildade Liberalerna och Socialdemokraterna den koalitionsregering som de följande åren införde den allmänna och lika rösträtten.
Erik Åmell
Källor:
Boken ”Hungermarschen 1917” av Björn Elmbrant.
Nationalencyklopedin (ne.se)
Wikipedia
Hamnplan i Nyland i april 2017. Foto: Erik Åmell
Hamnplan i Nyland.