Eriks Åmell - journalist

Författare: Erik Åmell (Sida 1 av 2)

Utlämnande journalistik

Forna tiders tidningsartiklar hade givetvis ett annat språk och annan ton än i dag. Vid läsning av referaten om Sandöbrons invigning noteras en del oblyga beskrivningar.

Man kan särskilt undra vad fjärdingsmannen och ordförande för Ådalens nedre vägdistrikts styrelse August Åström tyckte när han läste referaten. I både DN och VA betecknades Åström nämligen som ”omfångsrik”.

Vidare rapporterade VA från den varma dagen om att ”Åström höllo på att flyta bort i den goa rara värmen men Lindblom i Lindom och Fritz Hedberg i Eriksfors, vilka äro mera magerlagda, sågo ut som om de lågo i ett härligt isskåp”.

Om en förvaltare Frölander noterades att han kom till invigningen ”brunbränd och präktig”.

Om banketten på kvällen skrevs följande: ”Middagen i Kramfors på Centralhotellet väntade och aptiten var det ingenting att klaga på efter en sådan förmiddag. Icke på törsten heller för den delen, vilket så småningom skulle uppenbart bliva.”

Man kan undra hur liknande beskrivningar skulle tas emot i dag. Men det var förstås en annan tid. Likaså var pressetiken, när det gällde att publicera namn på brottslingar, brottsoffer och olycksoffer, förr i tiden mycket mer tillåtande.

ERIK ÅMELL

Gott nytt 2021!

 

Ibland blir det fel. En film kanske inte blev helt som man ville. Ett årtal blandades ihop med ett annat. Att 2021 blir 2001 kanske är ett tecken på längtan till en tid när covid-19 och coronapandemi var okända begrepp.

Men det får man bjuda på.

Zooka önskar därför

Ett gott nytt år!

Reflektioner över bakhjulsåkning

För lite drygt 24 timmar sedan lade jag ut en filmsnutt på 40 sekunder på min hemsida www.zooka.se. Där kunde man bland annat se en mopedist köra på bakhjulet framför en stillastående polisbil. När jag skriver dessa rader strax efter midnatt har detta Zooka-inslag gett 1892 visningar på min hemsida. Visst, en droppe i havet jämfört med giganterna på området, men för Zooka ett visningsrekord gånger 2 under en dag.

Detta är förstås roligt för mig. Man är ju lite fjantig och tycker sådan statistik är kul.

Spännande och kul har det också varit att läsa de förhållandevis talrika kommentarerna på Facebook som orsakats av filmsnutten.

Vissa har upprörts över bakhjulsåkandet och framhållit det olämpliga/farliga med att färdas på det sättet i trafiken. Andra har velat tona ner faran. De menar att så där gör ju ungdomar, det är inte det värsta i världen, de växer i från det. Någon framhöll att det var ju nästan inte någon trafik på stan just när detta skedde.

Jag funderar då om det ska vara olika trafikregler när det är mycket respektive lite trafik på våra gator. Hur ska sådana regler tolkas? Bakhjulsåkning tillåten endast efter klockan 22?

Min åsikt, om man får ha en sådan som gammal gubbe, är att bristande trafikdisciplin av det slag som visades är mycket allvarlig. Visst, det går alltid att säga att det finns brott som är värre. Men faktum kvarstår att det finns regler för hur man beter sig i trafiken och i detta fall är det inget läge för tolkning. Så här gör man bara inte. Dessutom, detta är inte det enda fallet av vårdslös körning i trafiken i Kramfors den senaste tiden.

Varför några förminskar problemet för att det är ungdomar inblandade är svårt att förstå. Det är viktigt att ett felaktigt beteende avvänjs så tidigt i livet som möjligt.

Jag tycker också att polisen ska få lovord för sin insats. Att starta en jakt efter en mopedist hade inte varit meningsfullt utan snarare riskerat att hetsa till en olycka. Polisens blotta närvaro gjorde dock att mopedisternas bekräftelsebegär kyldes ned rätt ordentligt och att de förhoppningsvis valde att åka hem och lägga sig.

En annan reflektion från Facebookflödet; De flesta som gjorde tummen ned för bakhjulsåkningen var kvinnor. Några män var också inne på samma linje, men de flesta som framhöll det olämpliga var kvinnor. Flera män valde dock att försöka släta över det felaktiga beteendet, i några fall till och med nästan hylla det.

Vad säger då detta? Kanske bekräftar det min tes att kvinnor faktiskt fungerar bättre i trafiken än män. Det viktiga är inte att snabbt ta sig från A till B utan att faktiskt ta sig – helskinnad – från A till B.

ERIK ÅMELL

Eldning i Kurredoren tyder på dålig fantasi

Vilket trist sätt att fira Kurredorens 25-årsjubileum på. Under onsdagskvällen, dagen innan årsdagen, fick räddningstjänsten rycka ut och släcka en antänd sopkorg i Kurredoren.

Skadegörelse, nedskräpning och klotter har tyvärr följt gångbron under dess 25 år, även om det som jag skriver i en annan text blivit bättre sedan kameraövervakning infördes. I går vid 19-tiden började det att brinna i en sopkorg vid nedgången till riksväg 90 på Kurredorens västra sida. Nedanför korgen, i vilken elden dessbättre hann släckas innan allvarligare skador inträffade, låg en fimp och en cigarettändare. Huruvida dessa orsakat elden eller inte är inte känt.

Dock känns det väl något osannolikt att branden startat genom självantändning.  Den eller de som möjligen med flit startat branden borde tänka sig för mer än en gång. Vilka konsekvenser kan deras handlande få. Vad vinner man på att starta branden? Är detta så spännande måste personerna i fråga leva ett väldigt fattigt liv. Räddningstjänstens insats, städning, byte av skadad/förstörd material mm kommer att kosta och landa på skattebetalarna i Kramfors. Samtidigt har kommunen ett budgetunderskott på 52 miljoner kronor att hantera.

Med risk för att anklagas för att vara fördomsfull väljer jag att spekulera i att det är yngre personer som ligger bakom detta. I förlängningen betyder detta alltså: antänd sopkorg = mindre pengar till ungdomsverksamhet.

Smart eller….?

Alternativet att någon rökare kastat en glödande fimp i sopkorgen är inte heller höjden av briljant agerande. Om så där 15-20 år, när rökningen mest sannolikt är avskaffad, kommer en sådan händelse förmodligen att betraktas som ett skämt hämtat från en gammal pilsnerfilm.

Oavsett orsak tycker jag att den/de som orsakat branden, hur begränsad den än var, har en hemläxa att göra. Tänk igenom vad du/ni vill ha ut av livet. Använd fantasin, det finns smartare saker att göra. Sluta röka till exempel.

ERIK ÅMELL

 

För och emot Kurredoren

Först diskuteras det för och emot. Sedan när det är ett faktum blir några blir nöjda, andra inte. Precis som inför de flesta andra förändringar av en stadsbild så hade Kurredoren både sina förespråkare och motståndare.

Vad skulle den vara bra för, den kommer att bli ett ”tillhåll” för missbrukare och annat bus menade några. Nu efter 25 år när mitt minne grumlats något minns jag inte riktigt alla turer, men känslan är att de som gillade Kurredoren inte hördes lika mycket.

Visst var det väl också så att Kramfors kommun fick Kurredoren som en ”bonus” från Vägverket då man valde att gå från tvekan inför Höga kusten-projektet till att ge det sin välsignelse.

Men nu finns både Högakustenbron och Kurredoren på plats, som om de funnits för alltid. När något varit ett faktum tillräckligt länge finns inte längre kraft att uppbåda något motstånd.

Har Kurredoren blivit ett ”tillhåll”? Det kan man inte säga, även  om den utsatts för en hel del skadegörelse, spyor samt äcklig och otillåten rökning. För drygt tio år sedan noterade jag att ett par personer tänkte övernatta i Kurredoren för att spara in på hotellkostnader. De blev dock bortkörda av kommunens personal och hittade förhoppningsvis ett lämpligare natthärbärge.

Att Kurredoren numera är kameraövervakad är utmärkt och har säkert bidragit till att minska klotter och annan skadegörelse. För visst är det så att den som inte har annat ärende i Kurredoren än att passera genom den inte kan ha något emot att hamna på en film som inom en kort tid raderas.

ERIK ÅMELL

 

Jättar med mycket gemensamt

Många har kallat Högakustenbron för Ådalens Golden Gate. Det är inte fel då det finns många likheter mellan jättebroarna. Jag har haft möjligheten att få jämföra de två inom loppet av 17 timmar.

Golden Gate Bridge är kanske världen mest berömda och omskrivna bro. Den har varit med i massor av långfilmer och TV-serier, bland annat James Bond-filmen ”Levande måltavla”. Brons fritt hängande spann har en spännvidd på 1 280 meter. Högakustenbron är med sina 1210 meters spann dock inte långt efter.

Båda broarna ”fyller också jämnt” under samma år, då San Franciscos stolthet invigdes 1937 och Högakustenbron precis 60 år senare.

Golden Gate Bridge var fram till 1964 bron med världens längsta hängbrospann, men har nu puttats ned till runt 10:e plats på den listan. Högakustenbron finns med strax nedanför.

Färgmässigt skiljer sig de båda broarna åt. Golden Gate Bridge är karakteristisk för sin rödbruna/orangea färg, målad för att skydda stålkonstruktionen och göra bron synlig i havsdimman som ofta rullar in. Högakustenbron är som bekant betonggrå, och här måste medges att jag etetiskt föredrar den förra.

Vid ett besök i San Francisco 2014 var det förstås ett måste att ta sig över den berömda bro, till fots, med cykel och i buss.

I flyget från staden hann jag få se sista skymt av Golden Gate Bridge. 17 timmar senare i tåget på väg mot Kramfors såg jag Högakustenbron.

Bara det en grej!

Fotbollslandslaget på väg mot en ny topp?

Ännu en underbar kväll med svenska herrlandslaget i fotboll!

Sveriges 2-1-seger mot Frankrike tillhör redan de klassiska matcherna i svensk fotbollshistoria. Inte minst genom det sätt på vilket matchen avgjordes. Ola Toivonens skott från halva planen i öppet mål.

Knappast något inom sport/kultur/underhållning går upp mot upplevelsen av en viktig fotbollsmatch där ”mitt” lag vinner. Fotbollslandslaget har levererat många minnesvärda upplevelser.

Mitt första riktigt starka minne är den för VM-deltagande helt avgörande omspelsmatchen 1973 mellan Sverige och Österrike i tyska Gelsenkirchen. Novembermatchen på en snötäckt fotbollsplan där Roland Sandbergs snabbhet och Bosse Larssons straffkyla ledde till två mål och svensk 2-1-seger.

Tror aldrig jag varit så nervös som den gången.

Sedan följde ett härligt fotbolls-VM i Västtyskland 1974 där Sverige t.o.m hotade hemmanationen på dess marsch mot VM-titeln. Ralf Edströms och Ronnie Hellströms namn var de som lyste starkast.

Herrfotbollen gick sedan in i en mindre framgångsrik period som avbröts 1994 med det legendariska VM:et i USA. Bronsmedaljen som då erövrades kändes lika osannolik som underbar.

USA-succén har, naturligt nog, inte kunnat matchas av sentida landslag. Flera magiska ögonblick har det dock onekligen blivit genom åren. Anders Svenssons frispark mot Argentina som gav en kvartsfinalplats i VM 2002 är ett sådant. Ett annat är Zlatans klackmål mot Italien som bäddade för svenskt avancemang till kvartsfinal i EM 2004.

Landslagets upphämtning av Tysklands 4-0-ledning till 4-4 i VM-kvalet på bortaplan i Berlin 2012 är det tredje minnet som dyker upp.

Alla dessa matcher gav en härlig euforisk känsla som faktiskt fortfarande bubblar upp när jag tänker tillbaka på dem, särskilt när jag ser något gammalt filmklipp.

Det är viktigt att här absolut inte glömma bort damlandslaget som under senare år erövrat flera mästarskapsmedaljer. Inte minst bjöd damerna i fjol på stor dramatik när silvermedaljen erövrades vid OS i Rio. Damfotbollen har utvecklats fantastiskt jämfört med dess tidigaste år.

Men ska det nu åter vara dags för även herrarnas landslag att kvala in till ett VM-slutspel och kanske t.o.m konkurera om en framstående placering? Efter insatsen mot Frankrike kan man i alla fall hoppas  att det är så. Historiskt har Sverige sedan 1958 (silver) lyckats riktigt bra med 16-20 års mellanrum, 1974 (inofficiell femteplats) och 1994 (brons). Vid nästa års VM har det gått 24 år sedan USA-bronset och det är alltså hög tid att det åter händer något stort.

Frågan som många ställer sig är då förstås hur detta ska vara möjligt utan Zlatan Ibrahimovic på planen. Spelaren som landslaget under drygt 10 års tid nästan helt förlitat sig på skulle frälsa Sverige i viktiga matcher.

Jag tror faktiskt att Sverige kan ha större chanser utan Zlatan, hur briljant han än är. De blågula har traditionellt alltid varit som bäst när laget agerat som ett samtrimmat kollektiv utan någon megastjärna som frontfigur. Gärna i rollen som underdog mot på papperet överlägsna motståndare.

I detta sammanhang minns jag gärna också en spännande match på Kramfors IP någon gång i mitten på 70-talet. Med regnet hängande i luften och en tilltagande skymning (inget elljus på den tiden) kämpade Ångermanlands landskapslag då mot Medelpads med bl.a storstjärnan och Kramforssonen Anders Grönhagen i laguppställningen. Medelpad var givetvis favoriter med lag som GIF Sundsvall och IFK Sundsvall att plocka spelare från. Men Ångermanlänningarna, med bl.a andra Anders Nordlander i laget, lyckades kämpa sig fram till en förlängning och kanske blev det t.o.m straffar (minns inte, det är över 40 år sedan) innan man faktiskt kunde vinna matchen.

Det finns inget bättre än när en underdog tar hem spelet!

Sämst i Ångermanland – genom tiderna!

Är man inte bäst på något kan man alltid vara sämst. Statistik visar nu svart på vitt att jag är Ångermanlands sämste hinderlöpare genom tiderna. Vid mitt enda försök på 3 000 meter hinder noterades jag för tiden 12.44,6. Det ger en 54:e plats – och en oomtvistligt bottenplacering – bland alla ångermanländska män som någonsin testat grenen.

Johan Norberg i Östersund har arbetat med att ta fram sifforna om de ångermanländska hinderlöparna. Han är en av de hängivna friidrottsentusiaster som lägger ned mycket tid och energi för att skapa så komplett och korrekt statistik som möjligt för att spegla den svenska friidrottshistorien.

Det är inget lätt jobb. Vid tävlingar i gamla tider var det inte alltid så viktigt att notera alla uppgifter om förnamn, födelsedatum och annat som behövs för att man senare verkligen ska kunna vara säker på att det var en viss person som svarade för ett visst resultat. Att t.ex få årsbästalistor från 40- eller 50-talet för Ångermanland kompletta kräver ett icke oansenligt detektivarbete. Men när listorna är färdiga är det härlig läsning för en friidrottsnörd som mig. Bara det att se Kramforsfriidrottare representerade i nästan varje gren är fantastiskt.

Men åter till resultatet 12.44,6. En bit i från världsrekordet på 7.53,63 som innehas av Saif Saaeed Shaheen, Qatar, tidigare Kenya.

Mitt ”rekord” sattes vid den så kallade Triangeln, en lagtävling mellan olika landskap, i Östersund 1982. Jag hade kastats in som reserv då den ordinarie hinderlöparen Janne Mellander var skadad. Jag hade förstås inga förväntningar på topplaceringar och det uppnådde jag inte heller då jag varvades två gånger. Inför sista varvet tyckte jag att det var läge att bjuda publiken på lite extra show. 150 meter från mål dök jag därför ner i vattengraven och tog några simtag innan jag kravlade mig upp och sprang i mål.

Detta måste givetvis tas i beaktning när man värderar min sluttid. Hade jag passerat vattengraven på sedvanligt sätt hade jag säkert kommit i mål 15 sekunder tidigare. Ja, kanske mitt lopp rentutav gått 30 sekunder snabbare.  Faktum är att jag nog förmodligen sprungit….

Erik Åmell

Fotnot: I Sverige blev Mustafa Mohamed snabbast på 3 000 meter hinder med 8.05,75 då han 2007 slog Anders Gärderuds gamla världsrekord på 8.08,02. Distriktsrekordet i Ångermanland lyder på respektingivande 8.39,8, satt av Lage Tedenby 1961. Vingalöparen blev med den tiden svensk rekordhållare och var det året nionde man i världen. Janne Mellander, Brännan, gjorde som bäst 9.05,59 och Johan Norberg 9.58,49, en tid som är klubbrekord för Kramfors-Alliansen. Detta är också tider som förtjänar stor respekt. Testa själv och spring 3 000 meter utan hinder!

 

 

 

Ny serie om utsiktsplatser

Ofta när man ska göra en utflykt så blir det till en utsiktsplats. Varför? Kanske för att det brukar vara platser från vilka man kan se väldigt mycket. Det är ju inte sällan högt belägna platser. En annan orsak kan vara att chanserna att få vara ensam är större på avskilda, lite svåråtkomliga ställen. Zooka startar nu en serie med korta filmer från utsiktsplatser i Kramfors kommun. Vissa är lättillgängliga, som Väjaberget dit man kan åka bil och är först ut i serien, andra kräver mer ansträngning för att nå fram till. Filmerna kommer att publiceras med ojämna mellanrum. Förhoppningsvis kan det för några bli nya tips om utflyktsmål. Gå till Zookas nyhetssida för att se filmen om Väjaberget.

Ljusexplosion på fredagsmorgonen

Jag tittade bort mot Babelsberg vid sjutiden på fredagsmorgonen mot en soluppgång som lovade mycket. När jag dryga halvtimmen senare var på väg mot jobbet på Ådalsskolan var det inte längre något tvivel – det hade vänt. Visst, det är den 20 december som ljuset får övertag på mörkret och man kan börja hoppas på vår och sommar. Fast det tar tid innan det är bortom allt tvivel att ljuset har segrat. Men på fredagsmorgonen var det helt plötsligt inget tvivel längre. Himlen hade från en dag till en annan blivit mycket ljusare. Det kändes direkt i kroppen under min promenad efter gågatan.

Där mötte jag dessutom en leende kille som spelande luftgitarr. Då visste jag helt bestämt att vi är på rätt väg.

Soluppgång över Babelsberg.

« Äldre inlägg

© 2024 Eriks blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑