Whööö!

Vilket härligt ord! Nostalgiskt färgade minnen från 1970-talet dyker upp. Unga killar i Kramfors som skryter och överdriver för att imponera på sina kompisar och som möts av det för tiden lika självklara som uttömmande svaret:

Whööö!

Vad betydde då detta Whööö som jag minns från uppväxttiden i Kramfors? Jo, ungefär något i stil med att ”du ljuger, så där kan det inte vara, lägg av”. En hel mening gick alltså att paketera på detta eleganta sätt.

Ordet  kunde ges som svar på om en kille t.ex berättade, sant eller falskt, att hans familj skulle åka på en jorden runt-resa. Whöööaren ville då punktera glädjen den andre upplevde genom att berätta något nytt och sensationellt. Lite av ett janteord alltså.

Så vitt jag minns var det bara killar, aldrig tjejer, som Whöööade.

Det skulle vara intressant att få veta något om ordets utbredning. Var det bara i Kramfors stadskärna som det Whöööades, eller förekom det t.o.m utanför kommungränsen?

När försvann Whööö? Jag tror inte att jag kommer ihåg det från 80-talet och framåt. Kanske finns det fortfarande kvar, bara det att jag inte längre umgås i generation-W.

En sak måste slås fast. Whööö är/var mycket praktiskt. Precis som ett annat, men mycket mer känt, norrländskt ord: inandnings ”Jo” vilken som bekant betyder ”Ja”. Båda orden går snabbt att uttala och kräver lite energi.

Jag är osäker på stavningen, men det är viktigt med flera ö:n, då man ska dra ut på ordets andra del. Det ska också vara kraftigare betoning på slutet.

Det skulle vara roligt om ordet fick en renässans och kanske t.o.m togs med bland Språkrådets nyord, precis som jag föreslagit med ”Brunlej”. Får jag höra argument som att det är ett läte, inte längre används eller är helt okänt finns det bara ett sätt att reagera på:

Whööö!