NYLAND
I dag den 7 november är det exakt 90 år sedan Hammarsbron mellan Nyland och Sandslån invigdes. Lokaltidningarnas referat vittnade om högtidliga tal av förnäma gäster och uppgifter på mellan 2 000 och 4 000 besökare som trotsade ett kyligt väder.
Planerna på att bygga bron hade vuxit fram under cirka tio års tid. Nu, 1934, skulle äntligen färjetrafiken ersättas med en fast förbindelse och därmed säkrare kommunikationer. Färjeveteranen Wigren, som tillsammans med Sundvall i Sandslån skött färjetrafiken i 30 år, visade inget nostalgiskt vemod när han på invigningsdagen lade till i Hammar för sista gången.
– Det är skönt att färjningen är slut, förklarade han.
Bygget av Hammarsbro genomfördes under ett års tid, vilket i pressen berömdes som ”raskt marscherat”. Huvudentreprenör var Svenska Aktiebolaget Christiani & Nielsen från Stockholm. Kostnaden var 681 600 kronor, inklusive jordlösen, varav 85 procent täcktes av statliga bidrag. En kostnad på 40 000 kronor tillkom för arbete med tillfartsvägar.
Bygget skedde i en tid av stor arbetslöshet och var därför en mycket välkommen satsning. Som mest jobbade 170 personer på bron, men i genomsnitt mellan 70 och 80.
Hammarsbron var 360 meter lång, med en bredd på 6 meter och en segelfri höjd på minst 7,5 meter, beroende på vattenståndet, och välbekant för sina karaktäristiska betongbågar.
Åtskilliga höga dignitärer, med kommunikationsminister Henning Leo (s) i spetsen, var denna festdag på väg mot Nyland.
Statsrådet med följeslagare, bland andra landshövding Anders Wijkman, gjorde dock ett stopp på vägen i Lunde. Här mötte man ledamöter för Gudmundrå och Nora vägstyrelser och diskuterade behoven och möjligheterna av en broförbindelse mellan Lunde och Klockestrand. Från Lundeberget skaffade sig sällskapet överblick över det aktuella området och med båten ”Strömnäs II” tog man sig över till Sandö.
I Sandöskolans gymnastiksal hölls dessutom ett möte med Bjärtrå arbetslöshetskommitté angående den stora arbetslösheten på Sandö. Sedan både glasbruk och sågverk lagts ned hade befolkningen på den lilla ön minskat från nära 1 000 personer till 600. Förhoppningen var att med statlig hjälp kunna etablera en ersättningsindustri. Statsrådet Leo kunde inte lova något på stående fot men försäkrade att regeringen skulle studera de förslag på industrier som lämnades in.
Därefter fortsatte kommunikationsministern mot Nyland och Hammar och det västra brofästet där invigningsceremonin inleddes vid 14.30-tiden.
Vajande blågula flaggor både på bron och runt om trakten i övrigt och marschmusik av Väja-Dynäs hornorkester var några inslag som bidrog till festdagens pompa och ståt.
Boteå vägstyrelses ordförande, häradsdomaren Hans Boman, var först upp i talarpodiet. Han berättade om arbetet med bron, från önskemål till verklighet, och tackade alla de som medverkat och särskilt för de statliga bidrag som gjort projektet möjligt.
Landshövdingen som därefter fick ordet talade om vikten av goda kommunikationer i allmänhet och särskilt om Hammarsbron innan han lämnade över till Henning Leo. Kommunikationsministern framhöll att det särskilt i norra Sverige, med många älvar och åar, var viktigt bygga broar för att ersätta de i många fall farliga färjeförbindelserna och att Hammarsbron nu var Sveriges längsta bro på landsbygden.
– Det är min tro och förvissning att Hammarsbron skall väl komma att tjäna trakten till gagn och befolkningen till nytta, och med uttalande om min välgångsönskning i anledning av den nya brons tillkomst förklarar jag den härmed invigd och öppnad för allmän trafik.
Efter att ha hurrat för bygden och folket som bron skulle tjäna vandrade stadsrådet, landshövdingen och övriga inbjudna mot det blågula band som spänts upp över landfästet på nylandssidan och som nu skulle klippas. Men med allt folk som trängde på hade saxen som förberetts råkat komma bort! Situationen räddades dock av landstingsdirektör Lagerkwist som lämpligt nog bar på en fickkniv med vars hjälp bandet i stället för att klippas kunde skäras i tu.
Dignitärerna med den tusenhövdade folkmassan i släptåg vandrade sedan över bron till sandslåsidan där ytterligare ett band väntade på att delas. De specialinbjudna fördes därefter, med den absolut sista färjturen, tillbaka till södra landfästet.
Firandet fortsatte på Tingshuset i Nyland, med en middag för ett 70-tal gäster i Boteå vägstyrelses regi. Kvällens värd och huvudperson var häradsdomaren Hans Boman. För sina insatser att förbättra vägarna i Boteå och med tillkomsten av Hammarsbron som kronan på verket tilldelades han konungens guldmedalj av åttonde storleken, vilken överlämnades av landshövdingen. Som grädde på moset fick han även motta Kungliga Automobilklubbens silverplakett.
Företagsledaren konsul John Ekman från Väja var den som ursprungligt lyft tanken på att bygga bron över Ångermanälven. Han framförde under middagen som representant för industrin ett tack till kommunikationsministern.
Ingenjör Carlsson från byggföretaget Christiani & Nielsen berättade att han först hade blivit förskräckt då han fått veta att firman skulle bygga en bro i Ådalen. Detta för att han hade hört talas om Ådalingarna som inte så lite farliga och särskilt i en tid av sociala spänningar. Han försäkrade dock att han inte fått rätt i sina farhågor utan att arbetarna visat en plikttrogenhet och duglighet som varit berömvärd.
Hammarsbron blev den första fasta förbindelsen över Ångermanälven på sträckan mellan Härnösand och Sollefteå. Bron kom att tjäna tills den revs och 1990 ersattes av den nya Hammarsbron som används än i dag. Men det är en annan historia.
ERIK ÅMELL
Källor: Referat från Nya Norrland, Nordsverige och Västernorrlands Allehanda. Kramfors kommuns bildarkiv.
