LUNDE
Minnet av tragedin i Lunde den 14 maj 1931 då fem människor sköts till döds av militär är fortfarande levande. I dag har det gått 90 år sedan det hände.
Bakgrunden till händelsen var en strejk vid Marmaverken i Hälsingland där företaget sänkt lönerna från 1,18 till 1,14 kronor i timmen. En sympatistrejk med arbetarna vid Marmaverken pågick sedan i januari vid Sandvikens fabrik. Även vid fabriken i Utansjö strejkade man av samma orsak.
Gerard Versteegh, vd i Marmaverken, hade även stort inflytande i Graningeverken som ägde alla aktier i fabriken i Sandviken och majoriteten i Utansjö.
När isen gick upp på Ångermanälven och båttrafiken kom igång ställes saken på sin spets. Lastångaren ”Milos” fanns onsdagen den 13 maj vid massakajen i Sandviken och skulle lastas. För att klara detta hade personal rekvirerats från Stockholm. De 64 kallades arbetsvilliga av ena parten, strejkbrytare av den andra. De inkvarterades i den så kallade Villan i Lunde.
Demonstranter lyckades under onsdagen ta sig in på fabriksområdet och ombord på ”Milos”. De flesta som jobbat med lastningen lyckades fly på en transportbåt men sex fångades in, varav fyra togs med till Kramfors där de på torget ställdes på en makadamhög, förhördes och fick lova att lämna Ådalen, något som dock inte skedde. Man såg sedan till att männen läkarundersöktes. Rätten i Härnösand menade senare att läkarintygen tydde på att männen utsatts för lättare misshandel, i två fall mer åt det grövre hållet.
Händelserna ledde till att landsfogden och landshövdingen beslöt att kalla in militär från I21 och T3 i Sollefteå för att skydda Villan. Militären anlände sent på kvällen den 13 maj med tåg till Sprängsvikens station där de möttes av befolkningens protester och stenkastning.
Torsdag den 14 maj, Kristihimmelsfärdsdag, strålade solen. Det hade kallats till ett stort protestmöte i Frånö folkets hus. Man diskuterade allmän arbetsnedläggelse i Ådalen och en demonstration till Lunde. Medan det sammanträddes i huset började den stora massa som samlats utomhus att spontant röra sig mot Lunde, med Väja-Dynäs hornmusikkår i täten. Det bör ha varit 3 000-4 000 personer i demonstrationståget.
I Lunde är militären i beredskap för att hindra demonstranterna från att nå Villan. En ryttarpatrull försöker stoppa tåget men tumult utbryter. En häst stegrar sig och går omkull. Andra hästar skenar. Befälhavaren kapten Mesterton skriker halt och skjuter varningsskott. Men demonstrationståget kan nu inte stanna. Tusentals människor, ovetande om vad som händer längst fram, tränger på mot täten.
Militären hade förberett sig för vad som skulle kunna hända. Först skulle lösa skott skjutas, sedan skarpa skott i marken framför demonstrationståget. Men när befälhavaren slutligen beordrar eld går det inte som man tänkt. Klockan är omkring tre när skarpa skott träffar och dödar fyra demonstranter, Evert Nygren, Erik Bergström, Viktor Eriksson och Sture Larsson samt 21-åriga Eira Söderberg som stått vid sidan av vägen och tittat på demonstrationen. Ytterligare fem personer skadas.
Trumpetaren Tore Andersson (senare Alespång) i musikkåren hade sinnesnärvaro nog att blåsa eldupphör. Skottlossningen slutade. Allt var över på högst ett par minuter enligt Ådalskommissionen som utredde händelsen, men en stor tragedi var redan ett faktum.
Tragedin fördjupas av det faktum att landsfogden hade fått besked om att länsstyrelsen beslutat att tillmötesgå kravet från de strejkande att strejkbrytarna skulle lämna Ådalen. Ett beslut som av någon anledning inte gick fram till demonstranterna.
I efterspelet dömdes tre arbetare som ansågs varit ledande i händelserna på ”Milos” till 2,5 års, åtta månaders respektive fyra månaders fängelse. Ingen militär ställdes av krigsrätten som personligt ansvarig för de fem dödade.
Begravningsceremonin där kistorna med fyra av de döda bars i procession från Kramfors folkets park till Gudmundrå kyrkogård blev en mäktig manifestation där 25 000 personer kantade vägen. Samtidigt begravdes det femte dödsoffret, sjömannen Sture Larsson, i hemorten Västervik.
På graven på Gudmundrå kyrkogård finns en stenplatta med Erik Blombergs dikt:
HÄR VILAR
EN SVENSK ARBETARE
STUPAD I FREDSTID.
VAPENLÖS, VÄRNLÖS
ARKUBUSERAD
AV OKÄNDA KULOR.
BROTTET VAR HUNGER.
GLÖM HONOM ALDRIG.
Ådalshändelserna kom att bli en vändpunkt i Sverige när det gällde sättet för hur fackliga organisationer och arbetsgivare sluter avtal. Den ”svenska modellen” med samförståndslösningar växte fram.
När 50-årsminnes av Ådalshändelserna högtidlighölls söndagen den 10 maj 1981 avtäcktes samtidigt ett minnesmärke i brons. Konstnären Lenny Clarhäll från Södertälje hade skapat den tre ton tunga bronsskulpturen som med en stegrande häst, ensam arbetare och ett standar för fackföreningsflaggan i ett koncentrerat ögonblick sammanfattar den dramatiska händelsen.
LO:s ordförande Gunnar Nilsson förrättade invigningen inför 20 000 åskådare. Dessutom hade cirka 15 000 personer vandrat demonstrationsvägen från Frånö till Lunde.
Platsen för minnesmärket hade innan diskuterats och det fanns tankar på att placera det högst på ett berg i Lunde för att det skulle vara synligt för trafikanterna. Det fanns också en idé om ett monument som inte bara skildrade Ådalshändelserna utan även Sandöupploppet 1907, hungerdemonstrationerna 1917 och Sandöbrons ras 1939. Slutligen bestämdes dock att begränsa omfattningen till Ådalshändelserna och med placering där dessa utspelade sig.
I övrigt kan också nämnas Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” som blev mycket omdiskuterad och där flera av de människor som var med 1931 agerade i statistroller.
ERIK ÅMELL
Källor: Bokförlagets Bra böckers ”Dramatiska händelser i vår tid” med text av Birger Norman. ”Ådalshändelserna 1931” av Lennart Rosén.
