LUNDE/SANDÖ
Den 16 juli var det 80 år sedan Sandöbron invigdes. Den högtidliga ceremonin hölls i strålande sommarväder och med tusentals festglada människor på plats, men givetvis ändå med katastrofen knappt fyra år tidigare i färskt minne.
Med morgontåget från Sundsvall anlände till Härnösand en grupp celebriteter med folkpartistiske kommunikationsministern Gustav Andersson i spetsen. Andersson hade avbrutit sin semester i Skåne för att kunna närvara vid invigningen. Nils Bolinder, generaldirektör för väg- och vattenstyrelsen, anlände från en resa i övre Norrland. Närvarande var bland andra även tidigare generaldirektören för vattenfallsstyrelsen Göran Malm, som även hade varit handelsminister och socialminister.
Av de mycket detaljerade tidningsreferaten framgår att Malm och några andra av herrarna serverades smörgåsar och kaffe på järnvägsrestaurangen medan landshövdingen Arthur Engberg förde kommunikationsministern med sällskap inåt staden för ”ett mera lagat mål mat”.
Sedan förflyttade sig hela sällskapet med bil till Veda där lokala politiker, tjänstemän och näringslivsföreträdare på Strandkaféet strålade samman med de tillresta gästerna.
Båtfärd till bron
August Åström, fjärdingsman och ordförande för Ådalens nedre vägdistrikts styrelse som ansvarade för invigningsarrangemanget, ledde de dryga hundratalet särskilt inbjudna festdeltagarna ombord på båtarna Stuvaren I och II (eller om det var III och IV, olika bud i tidningsreferaten), dagen till ära nymålade. Därefter påbörjades färden norrut på Ångermanälven mot Sandöbron som hade försetts med dubbla rader flaggstänger dekorerade med svenska flaggor. Det flaggades för övrigt nästan överallt i Lunde, Sandö och runt om i bygden.
Färden gick under Sandöbron, man rundade Killingholmen, fortsatte genom Klockestrandssundet under Lilla Sandöbron innan båtarna slutligen anlöpte Lunde kaj. Därifrån vandrade festdeltagarna vägen förbi platsen för Ådalshändelserna 1931 och fram till brons södra fäste i Lunde. Där möttes de av uppskattningsvis 2 000-3 000 (Nord-Sverige) personer som hade samlats för att vara med om den historiska dagen.
Därefter följde en stunds väntan eftersom August Åström var mycket noga med att det fastlagda programmet skulle följas utan avvikelser. Som planerat steg därför generaldirektören Nils Bolinder upp i talarstolen exakt på klockslaget ett. Han talade om brons tillkomst och särskilt om raset när 18 arbetare omkom den 31 augusti 1939. Han överlämnade slutligen den nya bron till Ådalens nedre vägdistrikts förvaltning.
August Åström, ordförande för Ådalens nedre vägdistrikts styrelse, fick därefter ordet. Han liksom övriga närvarande var förstås medvetna om att det skulle bli en kort tid för vägdistriktet att ansvara för Sandöbron. Redan den 1 januari 1944 skulle en ny vägorganisation träda i kraft och vägdistriktets verksamhet upphöra för att övergå i statlig regi.
Han framhöll ett antal personer som varit särskilt knutna till brons förverkligande. Dessa var Enar Berglund, Kramfors, baron Mannerheim, Kramfors, konsul Ekman, Väja, Vägdirektör P. Hellström, Härnösand och överstelöjtnant Lundström. Han tackade även länsstyrelsen för dess medverkan till väg- och broprojektets tillkomst.
Även Åström berättade om hur arbetet genomförts och påbjöd en tyst minut för de 18 omkomna. Han tackade slutligen väg- och vattenstyrelsen för dess insatser i projektet innan han bad kommunikationsminister Andersson att förrätta invigningen.
Statsrådet uttryckte förhoppningen om att bron inte bara skulle gynna den närmaste bygden utan hela landet. Sedan han förklarat bron invigd överlämnade han å Hans Majestät Konungens vägnar Riddartecknet av Vasaorden till brons konstruktör, ingenjör Ivan Häggbom.
Souvenirjägare klippte bandet
Tillsammans med landshövdingen och vägstyrelseordförande Åström gick sedan ministern fram till det blågula sidenband som spärrade vägen. Några ”sommarlätt klädda” damer hade då redan med egna saxar börjat skaffa souvenirer genom att klippa stumpar av det historiska bandet ”så att det ett tag såg ut som om ingenting skulle bli kvar åt statsrådets sax” (Nya Norrland). Ministern hann dock utföra sin plikt och dessutom pryda några av de övriga personerna med delar av bandet.
Faktum är att bron redan den 26 november 1942 hade öppnats provisoriskt för trafik. Nu var den dock officiellt invigd. Därmed kunde vägsträckan Stockholm-Haparanda avverkas utan att vare sig färjetransport eller stora omvägar krävdes.
Kommunikationsministern med följe vandrade sedan till brons krön där de tog en paus och beundrande utsikten. Vid brons anslutning till Sandö väntade bilar och bussar som tog intresserade vidare för att se övriga delar av bro- och vägprojektet. Från Sandö och lilla bron över Klockestrandsundet gick resan över den nya viadukten i Gålån och den nya väg som i Kläpp anslöt till vägen mellan Lugnvik och Skog.
Åter vid Sandöbron fanns möjlighet att studera den från insidan då betongspannet innehåller ett valv som tillåter människor att gå ner i det.
Festligt på Centralhotellet
När första delen av invigningsceremonin avslutats väntade den andra, på Centralhotellet i Kramfors. Hotellet låg i ett trähus i korsningen mellan Torggatan och Stationsgatan. Hotellet avvecklades, träbyggnaden revs och ersattes av ett modernare hus, där kommunal förvaltning nu finns och tidigare även Swedbank. Detta skedde i skiftet mellan 60- och 70-talet då också Hotell Kramm byggdes.
Men 1943 bjöd vägdistriktet in till en minnesvärd bankett med mat, dryck och många högtidliga tal. Efter att August Åström hälsat gästerna välkomna var det landshövding Engberg som inledde talarlistan. Han framhöll att bron tillkommit utifrån bygdens behov och bland bygdens människor. Hans förhoppning var att det nya statliga ämbetsverk som skulle ansvara för vägväsendet skulle visa sig lyhörd för ”de avlägsna bygdernas och de djupa ledens stämmor”. Han utropade ett leve för bron som alla middagsgästerna stämde in i.
Generaldirektör Bolinder betecknade bron som ett monument till arbetets ära och vacker inkomponerad i ett vackert landskap. Han försäkrade att den lyhördhet för folket som landshövdingen efterlyste redan fanns i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
August Åström tackade alla som medverkat till brons tillkomst och föreslog att ett telegram skulle skickas till socialminister Gustav Möller, vilket också skedde. Väg- och broprojektet utfördes som ett statligt beredskapsarbete som gav många arbetslösa flera års möjlighet till försörjning.
Kamrer Nils Björck framförde vägstyrelsens och ortens tack till entreprenören A-B Skånska Cement, vars verkställande direktör Agne Sandberg tackade för erkännandet, för samarbetet med vägmyndigheterna samt för arbetarkårens avgörande medverkan för att bygga bron. Björck tackade även pressen för deras insatser.
Ombudsman Gösta Norberg representerade arbetarna och påminde under vilka sällsynt svåra förhållanden arbetet hade utförts. Norberg tackade även Skånska Cementgjuteriet för de penningsummor som bolaget under dagen utdelade till efterlevande till de som omkom i broraset. Varje barn till avlidna fick 100 kronor och änkor och föräldrar 300 kronor. Förutom detta hade bolaget tidigare också överlämnat sammanlagt cirka 80 000 kronor till de efterlevande. Företaget hade också på morgonen invigningsdagen lagt ner kransar med blågula band på de omkomnas gravar i socknarna Torsåker, Ytterlännäs, Bjärtrå, Högsjö, Gudmundrå, Nora, Smålandsstenar och Ragunda.
Åtskilliga fler tal och hurrarrop hördes i Centralhotellets salonger under festligheterna som pågick till långt in på småtimmarna. Kommunikationsministern framförde gästernas tack för allt i samband med en oförglömlig invigningshögtid.
Telegram till kungen
Under dagen skickade landshövdingen ett telegram till kung Gustav V:
”Till Konungen
Vid invigningen av Sandöbron bringar Ådalens tacksamma befolkning Eders Majestät sin underdåniga hyllning.
Engberg”
Kungen sände därefter följande svarstelegram:
”Landshövdingen, Kramfors.
Med tack för det vänliga telegrammet sänder jag min hjärtliga lyckönskan till invigningen av den storartade Sandöbron.
Gustaf.”
Kungen var alltså inte på plats vid invigningen, än mindre utförde han ceremonin. Motsatta uppgifter har ibland förekommit. I Västernorrlands Allehandas rapportering kunde skönjas en viss besvikelse över att ingen som helst kunglig representation fanns med under invigningen. DN hade den 9 juli rapporterat att kronprinsen skulle närvara.
VA:s rubrik på första sidan var: ”Älven log på kunglig brodag utan kungligheter.”
Tidningen konstaterade att det blev en kunglig invigning om man med det menar någonting särskilt glansfullt, strålande och magnifikt, men att det var fördunklande att inga kungligheter fanns på plats. Avsaknaden av kungligheter var så absolut och fullständig att ”icke ens ”kung John” på Wäija hade infunnit sig” – alltså den lokale storheten konsul John Ekman från Väja.
Bakgrunden till brobygget
Den 7 maj 1928 behandlade Gudmundrå tingslags väghållningsdistrikt frågan om en broförbindelse över Ångermanälven vid Sandö. En kommitté på fem personer tillsattes för att utreda frågan och uppmanade även Nora tingslags väghållningsdistrikt att bilda en kommitté med uppgift att jobba med brofrågan.
De båda kommittéerna gav professor Karl Forsell i Stockholm uppdraget att ta fram ett förslag till bro och den 30 november 1928 var detta klart. Det var en hängbro med 45 meters segelfri höjd mellan Lunde och Sandö och en bro med 15 meters fri höjd i sundet mellan Sandö och Klockestrand. Kostnaden skulle bli 1 910 000 kronor.
Förslaget fick dock tummen ned av inblandade myndigheter. Länsstyrelsen bad därefter vägingenjören Per Hellström att ta fram ett förslag. Den 26 april 1934 presenterades förslaget där den stora bron skulle byggas i betong och i ett spann med 36 alternativt 40 meters segelfri höjd. Kostnad: 3 400 000 respektive 3 472 000 kronor. Inte heller detta förslag vann vägstämmans gillande, då den segelfria höjden ansågs för liten.
Den 18 januari 1936 överlämnade ingenjör Hellström ett förslag till rörlig bro med klafföppning på 30 meter. Den fasta bron i sundet skulle då kunna sänkas till 30 meters fri höjd. Kostnaderna beräknades till 4 689 000- 4 945 000 kronor. Vid en vägstämma den 5 februari 1936 ansågs detta förslag kunna läggas till grund för att begära in entreprenadanbud. Den 31 mars kom länsstyrelsen slutliga utslag som innebar att frågan skulle lösas med en fast bro med 40 meters fri höjd i stora sundet och 12 meters höjd i Klockestrandssundet. Trots överklaganden fastställde Kunglig majestät, i praktiken regeringen, länsstyrelsens förslag.
Kunglig majestät biföll också en ansökan om att bro- och vägprojektet skulle genomföras som statligt beredskapsarbete och att 95 procent av den slutligen beräknade kostnaden på 3 426 000 kronor skulle utgå som statsbidrag. Den 17 september tecknades kontrakt om projektets genomförande. AB Skånska cementgjuteriet hade i konkurrens med åtta andra bolag lagt det lägsta godkända budet och kunde den 19 april 1938 starta arbetet. En poäng i sammanhanget är att socialminister Gustav Möller, som var ansvarig för arbetslöshetspolitiken, som 14-åring 1898 fått jobb som springpojke på Skånska cementgjuteriet.
Arbetet gick som planerat tills den olycksaliga dagen den 31 augusti 1939, dagen före andra världskrigets utbrott, då träkonstruktionen där brons betongbåge gjöts, gav vika. 18 arbetare omkom och två blev svårt funktionsnedsatta. Under byggprojektets tid omkom ytterligare en person. Detta skedde vid arbetet på den norra tillfartsvägen.
När brobygget återupptogs användes en annan teknik där gjutformen stöttades upp med kraftiga pelare som fästes mot fundament i även.
Förutom de två broarna som förband Sandö med fastlandet byggdes även viadukten över ravinen i Gålån och därifrån vidare en ny anslutningsväg mot Kläpp. För att allt skulle kunna genomföras revs 21 bostadshus, ett stort föreningshus, en ladugård och ett antal uthusbyggnader.
Fakta:
Med sitt enda betongspann som når över 264 meter över älven blev Sandöbron den största bron i världen i det slaget. Ett rekord som hölls ända till 1964. De två vägsträckorna över ”stora” och ”lilla” Sandöbron blev 811 respektive 277 meter långa. En arbetsstyrka på nära 300 man var sysselsatta och genomförde 161 000 dagsverken. Av materialåtgång kan nämnas 10.5 miljoner spikar, 10 mil pålar, 6 750 ton cement och 2 000 ton armeringsjärn.
Den stora brons segelfria höjd är 40 meter och körbanan ligger på 44 meters höjd över älvens yta.
Den totalt kostnaden för projektet hamnade närmare sex miljoner kronor, eller omkring 150 miljoner kronor i dagens penningvärde. År 2003 återinvigdes bron av landshövding Gerhard Larsson efter en omfattande renovering av Sandöbrons vägbana.
Läs mer om 1940-talets utlämnade journalistik. ”Omfångsrika” vägdistriktsordföranden och ”törstiga” bankettdeltagare,
ERIK ÅMELL
Källor: Västernorrlands Allehanda, Nord-Sverige, Nya Norrland, Dagens Nyheter, Wikipedia.
Två berömda broar i Ådalen på en och samma bild. Sandöbron invigd 1943 och Högakustenbron 1997. Foto: Erik Åmell.