Etikett: Kramfors

Dramatiska rubriker 1972

14 december, 2024 / Erik Åmell

KRAMFORS

I dag för 52 år sedan dominerade dessa rubriker Nya Norrlands förstasida. De larmade om något som först tycktes vara hela stadens undergång.

Nu var det inte fullt så illa som att hela staden skulle schaktas från jordens yta. Det handlade om beskedet att SCA:s sulfitfabrik i Kramfors skulle läggas ner.

Det betydde att 300 jobb skulle försvinna. En nog så allvarlig händelse. Fabriken var inte längre lönsam utan gick med förlust och kraven på att uppfylla miljökraven ansågs för kostsamma.

Vice vd Björn Wahlström, Rune Rehnlund, ordförande i pappers avdelning 17, och kommunalrådet Nils-Olof Grönhagen uttalade sig om nedläggningen och om hur framtiden skulle bli. Ett par år till skulle fabriken drivas innan det var slut.

Man kan förstå att det var knepigt för en redigerare att få plats med ordet ”Kramforsfabriken” i rubriken och valde att förkorta till ”Kramfors”. De flesta förstod förmodligen också att det inte var själva orten som åsyftades.

I dag hade rubriksättningen säkert hyllats som en klick-succé och kanske blir det också så här på Zooka.

Erik Åmell

NN-artikeln har hämtas från Mikael Lundhs arkiv som till stora delar skapats av hans pappa Anders Lundh.

Dramatisk förstasida i Nya Norrland 14 december 1972.

Ett tungt besked för Kramfors lämnades för 52 år sedan.

Sandöbron och Högakustenbron sedda från Svanö. Foto: Erik Åmell

Utlämnande journalistik

11 juli, 2023 / Erik Åmell

Forna tiders tidningsartiklar hade givetvis ett annat språk och annan ton än i dag. Vid läsning av referaten om Sandöbrons invigning noteras en del oblyga beskrivningar.

Man kan särskilt undra vad fjärdingsmannen och ordförande för Ådalens nedre vägdistrikts styrelse August Åström tyckte när han läste referaten. I både DN och VA betecknades Åström nämligen som ”omfångsrik”.

Vidare rapporterade VA från den varma dagen om att ”Åström höllo på att flyta bort i den goa rara värmen men Lindblom i Lindom och Fritz Hedberg i Eriksfors, vilka äro mera magerlagda, sågo ut som om de lågo i ett härligt isskåp”.

Om en förvaltare Frölander noterades att han kom till invigningen ”brunbränd och präktig”.

Om banketten på kvällen skrevs följande: ”Middagen i Kramfors på Centralhotellet väntade och aptiten var det ingenting att klaga på efter en sådan förmiddag. Icke på törsten heller för den delen, vilket så småningom skulle uppenbart bliva.”

Man kan undra hur liknande beskrivningar skulle tas emot i dag. Men det var förstås en annan tid. Likaså var pressetiken, när det gällde att publicera namn på brottslingar, brottsoffer och olycksoffer, förr i tiden mycket mer tillåtande.

ERIK ÅMELL

Eldhärjad sopkorg i Kurredoren. Foto: Erik Åmell

Eldning i Kurredoren tyder på dålig fantasi

10 maj, 2018 / Erik Åmell

Vilket trist sätt att fira Kurredorens 25-årsjubileum på. Under onsdagskvällen, dagen innan årsdagen, fick räddningstjänsten rycka ut och släcka en antänd sopkorg i Kurredoren.

Skadegörelse, nedskräpning och klotter har tyvärr följt gångbron under dess 25 år, även om det som jag skriver i en annan text blivit bättre sedan kameraövervakning infördes. I går vid 19-tiden började det att brinna i en sopkorg vid nedgången till riksväg 90 på Kurredorens västra sida. Nedanför korgen, i vilken elden dessbättre hann släckas innan allvarligare skador inträffade, låg en fimp och en cigarettändare. Huruvida dessa orsakat elden eller inte är inte känt.

Dock känns det väl något osannolikt att branden startat genom självantändning. Den eller de som möjligen med flit startat branden borde tänka sig för mer än en gång. Vilka konsekvenser kan deras handlande få. Vad vinner man på att starta branden? Är detta så spännande måste personerna i fråga leva ett väldigt fattigt liv. Räddningstjänstens insats, städning, byte av skadad/förstörd material mm kommer att kosta och landa på skattebetalarna i Kramfors. Samtidigt har kommunen ett budgetunderskott på 52 miljoner kronor att hantera.

Med risk för att anklagas för att vara fördomsfull väljer jag att spekulera i att det är yngre personer som ligger bakom detta. I förlängningen betyder detta alltså: antänd sopkorg = mindre pengar till ungdomsverksamhet.

Smart eller….?

Alternativet att någon rökare kastat en glödande fimp i sopkorgen är inte heller höjden av briljant agerande. Om så där 15-20 år, när rökningen mest sannolikt är avskaffad, kommer en sådan händelse förmodligen att betraktas som ett skämt hämtat från en gammal pilsnerfilm.

Oavsett orsak tycker jag att den/de som orsakat branden, hur begränsad den än var, har en hemläxa att göra. Tänk igenom vad du/ni vill ha ut av livet. Använd fantasin, det finns smartare saker att göra. Sluta röka till exempel.

ERIK ÅMELL

För och emot Kurredoren

10 maj, 2018 / Erik Åmell

Först diskuteras det för och emot. Sedan när det är ett faktum blir några blir nöjda, andra inte. Precis som inför de flesta andra förändringar av en stadsbild så hade Kurredoren både sina förespråkare och motståndare.

Vad skulle den vara bra för, den kommer att bli ett ”tillhåll” för missbrukare och annat bus menade några. Nu efter 25 år när mitt minne grumlats något minns jag inte riktigt alla turer, men känslan är att de som gillade Kurredoren inte hördes lika mycket.

Visst var det väl också så att Kramfors kommun fick Kurredoren som en ”bonus” från Vägverket då man valde att gå från tvekan inför Höga kusten-projektet till att ge det sin välsignelse.

Men nu finns både Högakustenbron och Kurredoren på plats, som om de funnits för alltid. När något varit ett faktum tillräckligt länge finns inte längre kraft att uppbåda något motstånd.

Har Kurredoren blivit ett ”tillhåll”? Det kan man inte säga, även om den utsatts för en hel del skadegörelse, spyor samt äcklig och otillåten rökning. För drygt tio år sedan noterade jag att ett par personer tänkte övernatta i Kurredoren för att spara in på hotellkostnader. De blev dock bortkörda av kommunens personal och hittade förhoppningsvis ett lämpligare natthärbärge.

Att Kurredoren numera är kameraövervakad är utmärkt och har säkert bidragit till att minska klotter och annan skadegörelse. För visst är det så att den som inte har annat ärende i Kurredoren än att passera genom den inte kan ha något emot att hamna på en film som inom en kort tid raderas.

ERIK ÅMELL

Jättar med mycket gemensamt

30 november, 2017 / Erik Åmell

Många har kallat Högakustenbron för Ådalens Golden Gate. Det är inte fel då det finns många likheter mellan jättebroarna. Jag har haft möjligheten att få jämföra de två inom loppet av 17 timmar.

Golden Gate Bridge är kanske världen mest berömda och omskrivna bro. Den har varit med i massor av långfilmer och TV-serier, bland annat James Bond-filmen ”Levande måltavla”. Brons fritt hängande spann har en spännvidd på 1 280 meter. Högakustenbron är med sina 1210 meters spann dock inte långt efter.

Båda broarna ”fyller också jämnt” under samma år, då San Franciscos stolthet invigdes 1937 och Högakustenbron precis 60 år senare.

Golden Gate Bridge var fram till 1964 bron med världens längsta hängbrospann, men har nu puttats ned till runt 10:e plats på den listan. Högakustenbron finns med strax nedanför.

Färgmässigt skiljer sig de båda broarna åt. Golden Gate Bridge är karakteristisk för sin rödbruna/orangea färg, målad för att skydda stålkonstruktionen och göra bron synlig i havsdimman som ofta rullar in. Högakustenbron är som bekant betonggrå, och här måste medges att jag etetiskt föredrar den förra.

Vid ett besök i San Francisco 2014 var det förstås ett måste att ta sig över den berömda bro, till fots, med cykel och i buss.

I flyget från staden hann jag få se sista skymt av Golden Gate Bridge. 17 timmar senare i tåget på väg mot Kramfors såg jag Högakustenbron.

Bara det en grej!

Apropå Whööö

19 januari, 2017 / Erik Åmell

Whööö!

Vilket härligt ord! Nostalgiskt färgade minnen från 1970-talet dyker upp. Unga killar i Kramfors som skryter och överdriver för att imponera på sina kompisar och som möts av det för tiden lika självklara som uttömmande svaret:

Whööö!

Vad betydde då detta Whööö som jag minns från uppväxttiden i Kramfors? Jo, ungefär något i stil med att ”du ljuger, så där kan det inte vara, lägg av”. En hel mening gick alltså att paketera på detta eleganta sätt.

Ordet kunde ges som svar på om en kille t.ex berättade, sant eller falskt, att hans familj skulle åka på en jorden runt-resa. Whöööaren ville då punktera glädjen den andre upplevde genom att berätta något nytt och sensationellt. Lite av ett janteord alltså.

Så vitt jag minns var det bara killar, aldrig tjejer, som Whöööade.

Det skulle vara intressant att få veta något om ordets utbredning. Var det bara i Kramfors stadskärna som det Whöööades, eller förekom det t.o.m utanför kommungränsen?

När försvann Whööö? Jag tror inte att jag kommer ihåg det från 80-talet och framåt. Kanske finns det fortfarande kvar, bara det att jag inte längre umgås i generation-W.

En sak måste slås fast. Whööö är/var mycket praktiskt. Precis som ett annat, men mycket mer känt, norrländskt ord: inandnings ”Jo” vilken som bekant betyder ”Ja”. Båda orden går snabbt att uttala och kräver lite energi.

Jag är osäker på stavningen, men det är viktigt med flera ö:n, då man ska dra ut på ordets andra del. Det ska också vara kraftigare betoning på slutet.

Det skulle vara roligt om ordet fick en renässans och kanske t.o.m togs med bland Språkrådets nyord, precis som jag föreslagit med ”Brunlej”. Får jag höra argument som att det är ett läte, inte längre används eller är helt okänt finns det bara ett sätt att reagera på:

Whööö!

Monsterklipporna som hägrar

15 januari, 2017 / Erik Åmell

Vissa saker gör man bara inte. Som att köra bil efter E4:an och passera förbi Skuleberget. Passera är ett alldeles för oengagerat och passivt ord. Som att Skuleberget skulle kunna passeras oförmärkt. För trots att hundratals gånger sett bergsväggen torna upp sig går det aldrig låta bli att fascineras av den enorma klippan.

Ofta förknippas berget med ljumma, eller småkyliga, sommarkvällar, visfestival och spaning mot bergsklättrare på väg mot toppen. Inte mycket matchar den inramningen.

I söndagsförmiddagens strålande solsken visade sig klippan i sin finaste vinterskrud. Inpackad med snö var det en enorm gräddbakelse som plötsligt dök upp. Det fanns inget annat val än att stanna bilen och ta ett fotografi. Tyvärr ligger parkeringsfickan några hundra meter från den vy där berget är som mest imponerande. Bilden ger ändå en hyfsad uppfattning av upplevelsen av den närmare 300 meter höga klippväggen.

För ett par år sedan tog jag bilden av klippväggen El Capitan, vid ett besök i Yosemite nationalpark i Kalifornien. Klippan är 910 meter hög, alltså tre gånger högre än Skuleberget. Det var oerhört mäktigt. Också där gick det att se klättrare på väg mot toppen.

Att stå inför monsterväggar som Skuleberget och El Capitan ger en hisnande och rätt härlig känsla. Men tänk då på hur det skulle vara att få se Verona Rupes på Miranda, en av Uranus månar. Med en höjd på cirka 19,3 kilometer är Verona Rupes solsystemets högsta klippa. Förmodligen lär det dock dröja innan de första turistbilderna därifrån läggs ut.

Skuleberget.

El Capitan.