Jag tittade bort mot Babelsberg vid sjutiden på fredagsmorgonen mot en soluppgång som lovade mycket. När jag dryga halvtimmen senare var på väg mot jobbet på Ådalsskolan var det inte längre något tvivel – det hade vänt. Visst, det är den 20 december som ljuset får övertag på mörkret och man kan börja hoppas på vår och sommar. Fast det tar tid innan det är bortom allt tvivel att ljuset har segrat. Men på fredagsmorgonen var det helt plötsligt inget tvivel längre. Himlen hade från en dag till en annan blivit mycket ljusare. Det kändes direkt i kroppen under min promenad efter gågatan.

Där mötte jag dessutom en leende kille som spelande luftgitarr. Då visste jag helt bestämt att vi är på rätt väg.

Soluppgång över Babelsberg.

Skulle verkligen Norrland kunna fungera som ett självständigt land? Frågan lyfts nu i Aftonbladet, men har även på andra håll börjat att debatteras. Utgångspunkten är förstås åsikten att Norrland behandlas orättvist inom Konungariket Sverige, att den norra delen av landet inte får ta del av den service och infrastruktur som är motiverad i förhållande till vad regionen bidrar med till bruttonationalprodukten.

Säkert skulle Norrland kunna överleva på egen hand. Det finns länder med färre invånare än den dryga miljon som befolkar området norr om Dalälven. Naturtillgångar som skog, värdefulla mineraler och vattenkraft är viktiga tillgångar som ger exportinkomster. Goda möjligheter till högre utbildning finns inom Norrlands gränser. Den redan viktiga turistindustrin kan utvecklas ytterligare. Effekterna av en pågående global klimatförändring lär säkert öka intresset för att besöka platser med möjligheter att utöva vintersport.

Men vill verkligen Norrland skiljas från den övriga delen av landet? Det är snarare den frågan som bör besvaras. Sverige är nog ett av de länder där skillnaderna mellan landsändarna är som minst. Sverige har inget Katalonien som Spanien eller Skottland som Storbritannien. Däremot finns spänningar mellan landsbygd/förorter och de mer välmående storstäderna, men det är inget renodlat norrlandsproblem.

Om Norrland nu skulle bryta sig loss, är det då Dalälven som är den naturliga gränsen? Kanske skulle människorna i Västerbotten och Norrbotten, med närheten till gruvnäringen, vara mer motiverade att klyva landet än Gävleborna som kliver på tåget för en 1,5 timmes resa till Stockholms Central.

Förmodligen tycker de flesta svenskar mellan Smygehuk och Treriksröset att Sverige bör bestå som det är i dag. Möjligen är det helt andra faktorer som kommer att avgöra hur Sveriges karta ska se ut i framtiden. Svenske kungen Karl X chansade 1658 vilt på att isen över bl.a Stora Bält skulle hålla och kunde därmed genomföra ett överraskningsanfall mot arvfienden Danmark med följd att Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillföll Sverige. Sverige har varit förskonat från krig i över 200 år, men i den oroliga omvärld vi lever i kan vi inte vara säkra på att inte dras in i eventuellt framtida konflikter. Kanske blir det åter genom krig som den Svenska kartan ritas om, något som garanterat strider mot vad alla svenskar önskar.

En dag körde jag bil i Kramfors. På Kungsgatan slog jag på radion när jag passerade Apoteket. Just då jag råkade fästa blicken på Apoteksskylten nämnde en nyhetsuppläsare ordet ”Apotek”.  I exakt samma sekund. Märkligt sammanträffande, men sådant kan ju hända ibland kanske man tycker. Det är bara det att det händer väldigt ofta. Det finns t.o.m ett namn på detta: Synkrona händelser. Jag har funderat över detta fenomen de senaste åren. Är det bara tillfälligheter eller finns det någon slags universell väv som spänner över tid och rum och skapar kopplingar som vi människor ännu inte förstår.

Apoteksexemplet i Kramfors hittade jag på. Men när jag tänker efter så erinrar jag mig att det hände en dag för några år sedan i Hälledal, när jag stod med bilen på en parkering, lyssnade på P 1 och såg på en skylt för ombud för apoteket.

Fenomenet inträffar nästan varje dag, i varje fall säkert flera gånger under en vecka. Ibland finns det givetvis en naturlig förklaring. Om jag surfar på en nyhetssida och TV samtidigt sänder Rapport är det inte konstigt om mitt öga fastnar på ett citat från president Obama samtidigt som han säger det på TV.

Men sammanträffandena sker ofta vid mycket mer osannolika tillfällen. När ovanliga ord sägs på radion samtidigt som jag av en tillfällighet läser ordet i en broschyr. I samma sekund. Inte inom tio sekunder.

Om det hänt en gång om året eller en gång i månaden hade jag inte reagerat, men det sker betydligt oftare än så.

Är det fler än jag som upplever detta?

Går det att klarlägga fenomenets natur och kanske t.o.m hitta sätt att dra nytta av det?

Ligger fenomenet inom parapsykologins område eller var ska det placeras?

Det är i varje fall svårt att sluta fundera över dessa speciella händelser.

Inför mitt första blogginlägg funderade jag över vad jag skulle skriva om. Men så kom jag att tänka på en sak, jag har faktiskt bloggat nästan dagligen i snart 27 år! Sedan den 1 januari 1990 närmare bestämt. Då började jag att skriva dagbok, något som man väl på sätt och vis kan kalla för en blogg. Skillnaden är bara att ingen, förhoppningsvis, läser vad som står i dagboken medan man ju vill få största möjliga spridning på bloggen.

Jag anser alltså att jag har ägnat mig åt en sorts bloggande långt innan ordet ens var påtänkt.

De första åren hade jag inte ens dator utan dagboksanteckningarna plitades ned i anteckningsböcker med svarta vaxpärmar. Den första noteringen handlar om hur jag stiger upp på morgonen på ett hotell i Sundsvall på nyårsdagen. Inte helt pigg.

Sedan har det blivit en textmassa på uppskattningsvis runt 10 miljoner tecken som beskriver mitt liv från att vara 28-åring till nu snart 55. Inte alla dagar har skrivandet pågått, men de allra flesta.

Att skriva dagbok är roligt, värdefullt och har för mig blivit något av ett gift. Nu ska vi se om jag också ska bli beroende av bloggandet.